Camme

2013 kändes som det längsta året någonsin. Dagarna kändes som månader och tycktes mest stå stilla. All denna väntan på provsvar som var hur jobbiga som helst. Sveken som kom, men kvar står jag, med fina vänner som förstod och hejjade på mig hela vägen. Än är inte resan över, men jag har lärt mig massa om mig själv, men framförallt har jag lärt mig att lyssna på min kropp och vila trots att jag ibland har svårt för det. För med den där dumma magen kom också tankarna och känslorna jag inte ville känna. 

 

Våren kom och jag ignorerade den dumma magen. Jag fyllde år och så många fina vänner kom och uppvaktade mig. Jag fick också en fin sommar där jag chansade och fick ett roligt sommarjobb där jag kunde fösvinna för en stund. Jag kämpade mig igenom rehab och en förlorad aptit för att kunna spela beachhandlboll. Jag hittade tillbaks till leendet och glädjen över livet. Den genomskinliga huden blev sokysst i Grekland med en av de bästa, som stått och hejjat jämte och med mig, varenda dag.  Tack! Sånna vänner växer inte på träd. Jag har legat tyst i sällskap av fina vänner som bara va för att jag knappt orkade gå. Jag fick så fina så kort och gåvor för att må bättre. Så himla fint <3 Och så var det alla mysiga kramar där jag kände mig så trygg... Där jag ser det positiva framför det negativa. 

 

Och hösten kickstartades med att börja skoln igen, i en lugn takt. Och spela handboll. Ojj så kul! Jag fick världens mysigaste kram av en så fin brorson som saknade mig sååå. Och världens lyckligaste systerdotter som jag överraskade på julkonserten. Och så fick jag till slut säga adjö till världens finaste Mormor, som jag saknar. 

 

En kall höstkväll åkte jag i illfart till akuten för att komma hem många timmar senare med ännu en diagnos - anafylaktiskt reaktion. Hej kortisonkur och bära med sig en säck mediciner (känns det som). Men med ont kommer alltid något gott. Jag blev hyperaktiv av kortisonet och orkade mer och mer, dumma magen försvann och jag njöt av en aptit som kom lite väl för bra tillbaks. 

 

Och julen, ojj vilken underbar jul med hela tjock släkten. Världens finaste Carlén överraskade alla på nyårsafton.

 

Och nu är 2014 här. Ojj vilket superår det ska bli. Finns så många fina määnniskor  mitt liv som gör mig så stolt och lycklig. jag hoppas att vi får ett fab år tillsammans. Det finns inga ord som kan sätta pränt på hur tacksam jag är att ni kämpat med mig igenom hela 2013. Så mnga tårar som fällts när jag legat hjälptlöst och inte vet hur jag skulle ta mig ur den onda cirkeln med magen. Men ni stod kvar och hejjade och förstod och gjorde mina dagar till de bättre. Livet alltså <3

och jag känner mig kvävd. Jag har känt en tomhet utan dess like som gräver sig djupt in i själen. Samtidigt som ett mörkt moln yr runt mig.. Så mycket tankar, känslor och besvikelse. Alla dessa taggar utåt, som jag inte vill ha. Jag har läst och googlat en hel del senaste året, när en dum mage kommmit i vägen. För att förstå mig själv. Jag har kunnat lägga pusselbit för pusselbit. De börjar falla på plats. Jag börjar samtidigt se ljuset i tunneln. Att hitta min plats i världen. Att ta examen för MIN skull och ingen annan. Att hitta ett jobb som JAG vlll ha. Att kämpa för min egen skull. Att tro på mig själv, för vem annars gör det? Sluta vara alla andra till lags. Sluta få skuldkänslor över saker som borde vara självklara. Att alltid vara den där osynliga flickan. Jag ska eliminera de där känslorna som får mig att känna mig ovärd och ovälkommen. Samtalen jag ringer för sällan som alltid känns som att jag är en tidstjuv. Men ringer jag inte så bryr jag mig inte. Frågorna jag knappt vågar ställa för att jag vill inte vara den där lilla flckan som är för liten och bara i vägen. Jag har levt hela mitt liv att vara alla andra till lags. 

 

Häromdagen va jag på ett event som gav mig så mycket boozt. Som fick mig att tänka att hur kan okända människor lyckas ge mig så mycket positiv respons när jag aldrig hör det av dom jag vill höra det från? Besvikelsen blir liksom bara större och större. Och tankarna kommer nu när den som älskat mig mest i livet har åkt till himmelen. Så vad gör väl det nu om jag längtar efter att fly en annan värld?

 

jag är så tacksam att jag lyckades bli frisk nog att få hålla din hand och pussa din kind en sista gång. Nu får du äntlgen återförenas med morfar som du vart från nästan ett halvt sekel. Och din största stolthet, min änglamoster. Jag hoppas du kan ge min fina fina vita ros en kram som jag saknar så himla mycket. Jag vet att ni tre vakar över mig och hejjar på mig. Kommer sakna dg, trots att du knappt kände igen mig. Varje gång jag dricker kaffe så tänker jag på alla våra mysiga kaffestunder där du lät mig flosofera om lvet och framtiden. Alla gånger jag flytt till din trygghet när ingen annan vuxen fanns. tack finaste mormor att du alltid trott på mig, fått mig att känna mig värd livet, skyddat mig från allt det onda när jag vari för liten för att förstå. Vila i frid...Julen kommer inte kännas likadant utan att köpa en påse rollokolor och werthers orginal, dna favvogodisar <3

 

Jag minns hur jag under vårkanten va så slutkörd. Där varje steg till sjukhuset va så tunga. Hur allt bara snurrade och den där magen gjorde sig så himla påmind. Hur jag stirrade blint på ett glas havremjölk och två stackars skorpor och förgäves skulle locka fram aptiten. Hur armar och händer va alldeles söndestuckna av alla kanyler och prover som skulle tas. Det känns så himla länge sen, fast ändå inte. Jag är sån som vill se livet från den positiva sidan. Oj, va jag har kämpat sedan jag började må bättre, men all rehabträning för att axeln skulle bli bra. För att jag skulle få spela beachhandboll som nästan slutade i katastrof med en mage som bråkade från helvetet.

 

Hursomhelst så lyckades mina tjejer kamma hem B-guldet i sin klass och mitt killag åkte ut i 16del  i A-slutspelet i Åhus. För någon vecka sedan begav jag mig mot min första inomhusträningen på ett år. Helt sjukt att det var ett år sedan axeln pajjade. Men jag är så stolt att jag har bitit ihop och kämpat mig igenom rehab och en bojkottande kropp. För vet ni, förstår ni hur galet roligt det är med adrenalinkickar? Asså förra helgen hade jag min första inomhusmatch. Visserligen en träningsmatch, men ändå. Och jag orkade bara några få minuter innan jag blev yr å illamående. Då är det bara att hämta andan på bänken och vila ett slag å sen på det igen. Nu i söndags när vi mött samma lag för en rematch, orkade jag mer. Som mest i 5 minuter i sträck. Det låter kasnke lite, men försök ni att kuta fram å tillbaks om man vart så död som jag varit och är alldeles otränad. Och jag gjorde till och med ett mål. Det va så otroligt roligt. Och igår var det träning igen. Och idag är jag helt slut. Jag minns hur dietisten innan sommaren sa att jag måste lära mig att slappna av och inte jämnt å ständigt vara ute efter adrenalinkickar. Det är otroligt svårt, men när jag har hittat balansen som jag trivs med så ska jag minsann ge yoga en chans. Fast adrenalinsuget är det bästa jag vet. Att ha något att göra exakt hela tiden. Att ha sådär högt tempo. Att jämnt och ständigt va på språng. Det är livet för mig...

 

Jag är lite ålig på att uppdatera. Jag lever och njuter av sommaren och livet. I torsdags åkte jag ungefär Skåne runt. Jag mötte upp Isabelle tidigare på dagen för att till slut förenas med resterande lite utanför åhus, i Yngsjön, där en i laget hade sommarstuga. Åhh va mys. Kände mig som 13 igen och åkte på läger. Vi grillade och snackade taktik och annat tills det hann bli beckmörkt. Då fick vi för oss att kasta boll och springa ned till stranden och doppa fossingar i det iskalla vattnet.

På fredagen steg jag opp tidigt, då jag skulle möta upp mina killar för att spela i företagsklassen. De andra sov djupt ännu och hade ett par timmar till på fm innan det var dags. Det var strålande sol och inte en endaste regndroppe. De första timmarna gick väl bättre för mig, jag stod i mål för tjejerna, trots att jag aldrig stått i mål gick det rätt så bra i alla fall första matchen som vi gick ifrån med en vinst. Tyvärr vågade jag inte satsa fullt ut med killarna iom min skadade axel och det blev inte riktigt mål utifrån, däremot satte jag straffarna och lyckades skrapa ihop en 10 poäng. Framåt eftermiddagen var jag väldigt tilltagen. Magen hade under natten och fm bråkat med mig och jag fick inte behålla någon mat. Jobbigt med tanke på att jag hade 11 matcher och 12 timmar i solen. Sjukhustältet gav mig resorb. Men allting gick bra, jag var otroligt sliten och trött men orkade igenom en resa på nästan 4 timmar mot jobb tidigt lördag morgon,  för att sedan fira Carro på kvällen. På söndag kväll när jag kom hem från jobb så somnade jag nästan på studs. Idag är det redan tisdag och dags för allvar igen :)

Jag bor i en lite gryta. Det är så fastligt varmt och kvavt. Ute strålar solen. Jag drömmer mig bort till en ljuvlig utsikt vid en pool. en bra bok och en svallkande drink. Det lär bli i slutet på augusti om allt ter sig som jag hoppas. Trots att jag köpt lite gottigt att snacksa på och pepsi max, så infinner sig inte pluggmotivationen hos mig idag. Den är som bortblåst och jag är mör i kroppen efter rehabträningen igår. Får leta reda på den så att jag kan belöna mig med en resa i sommar :)

Igår va det kallt och blåsigt. Det är så det är en svensk sommar. hursomhelst så hade jag redan bestämt grillning så vi spenderade några timmar på eftermiddagen med det. Och sedan lite spel inomhus istället för solning utomhus. I söndags fick jag testa något supergott nät jag var bortbjuden på middag hos E & L. Baconlindade dadlar. Och hur gott va inte det, trots att jag inte är en som gillar bacon särskilt mycket. Igår grillade jag några sånna. och idag gjorde jag två andra varianter. Jag fyllde några med hård, lagrad getost och några andra rullade jag i svartpeppar och salt. Det är så himla gott till en sallad. Jag är så lycklig över att fått aptiten tillbaks, även om jag fortfarande är rätt liten i maten. Små, små steg så :)

Jag vaknade tidigt på midsommarafton av en träd som blåste och en mörk himmel. Då kanske SMHI hade rätt i alla fall med regnrusket som skulle dra över strax innan lunch. Men icke, på förmiddagen vid 11 så sprack det upp ordentligt och det va så himla fint väder exakt hela dagen. Jag hade donat med delar av middagen och tog det bara lugnt timmarna före festligheterna. Det va så himla mysigt, en killkompis hade ordnat med en tipspromenad. Vi åt en god midsommarmiddag, hade kubbturnering, grillade i nattmörker och snackade en massa tills timmarna långt in på natten. Jag kämpade mot tröttheten så mycket att när de sista begav sig strax innan 3 på natten så kunde jag inte somna. Det blev istället disk och städning och jag jag fick en lugn midsommardag. En sen brunch med fina J.O med midsommarrester och sedan befann jag mig hos Josse resten av kvällen. Idag har jag varit riktigt trött och har haft solsidanmaraton ch vilostunder om vartannat. Jag har inte orkat göra något fram till kvällen då det blev 2 timmars beachhandboll i solen. Wow, va mycket sommar det har varit senaste tiden. Imoron väntar en ny dag, en dag på jobbet. Så nu kallar bingen. Jag är nog pirrig och har lite svårt att sova. 

 

 

Jag bestämde mig under fredagen att jag skulle samla så mycket energi det bara gick inför tentan. Tänk så skulle det gå bra i alla fall. Det fick bära eller brista, fastän jag mådde så himla himla dåligt hela fredagen. att jag knappt vågade äta. Jag traskade iväg i sommarsolen en lördagseftermiddag och tänkte att jag ska göra mitt allra bästa. Att det är ok att förklara för tentavakterna om min situation, så att de inte tror att jag fuskar för att jag behöver springa iväg på wc stup i kvarten. Jag har kommit en lång väg senaste året. Jag har lärt mig att jag inte behöver skämmas, fast jag fortfarande gör det. Att jag fortfarande tycker det är lite jobbigt att prata om magen. Det är så himla stort tabu i Sverige. Jag märker från svensk vänner som är uppväxta utomlands, vilken annan öppenhet de har om saker och ting. Hursomhelst, jag satt nog nästan en timme längre än alla andra, för jag fick ju göra flera avbrott och har man inte kunnat äta är det svårt att koncentrera sig. Efter tentan kom en av vakterna fram och sa att hon vet att det är tufft med en ingenjörsutbildning. För hon har själv gått en och hennes son likaså. Men hon tyckte det var starkt att orka sitta i flera timmar och kämpa trots att man är ur balans. Jag vet inte om det är så himla starkt. Handlar nog lite om viljan och lite jävlaanamma. Jag gör ju detta för min skull och ingen annan. Tänk så har jag klarat tentan, då kommer det kännas så himla skönt. Nu lever jag på hoppet. Men Jag är riktigt stolt över att jag lugnt och sansat satt kvar trots att folk gick en efter en. Trots att jag mådde så, så illa. Trots att huvet kändes som att det skulle sprängas i 1000 bitar. Allt spring som gjorde att jag tappade fokus ännu mer. Att jag inte lät mig stressas upp för att jag var bland de sista. Att jag orkade ta mig till tentan och faktiskt göra mitt bästa. Det är nog svårt för en som inte vet hur denna tröttheten biter på en, att faktiskt förstå att ens orka hålla pennan eller läsa en mening är jobbigt. Nu håller jag tummarna och njuter av några dagars ledighet för att samla mig innan nästa veckas sommarjobb kickar igång. Oj, va jag längtar :)