Camme

Jag vaknade tidigt på midsommarafton av en träd som blåste och en mörk himmel. Då kanske SMHI hade rätt i alla fall med regnrusket som skulle dra över strax innan lunch. Men icke, på förmiddagen vid 11 så sprack det upp ordentligt och det va så himla fint väder exakt hela dagen. Jag hade donat med delar av middagen och tog det bara lugnt timmarna före festligheterna. Det va så himla mysigt, en killkompis hade ordnat med en tipspromenad. Vi åt en god midsommarmiddag, hade kubbturnering, grillade i nattmörker och snackade en massa tills timmarna långt in på natten. Jag kämpade mot tröttheten så mycket att när de sista begav sig strax innan 3 på natten så kunde jag inte somna. Det blev istället disk och städning och jag jag fick en lugn midsommardag. En sen brunch med fina J.O med midsommarrester och sedan befann jag mig hos Josse resten av kvällen. Idag har jag varit riktigt trött och har haft solsidanmaraton ch vilostunder om vartannat. Jag har inte orkat göra något fram till kvällen då det blev 2 timmars beachhandboll i solen. Wow, va mycket sommar det har varit senaste tiden. Imoron väntar en ny dag, en dag på jobbet. Så nu kallar bingen. Jag är nog pirrig och har lite svårt att sova. 

 

 

Jag bestämde mig under fredagen att jag skulle samla så mycket energi det bara gick inför tentan. Tänk så skulle det gå bra i alla fall. Det fick bära eller brista, fastän jag mådde så himla himla dåligt hela fredagen. att jag knappt vågade äta. Jag traskade iväg i sommarsolen en lördagseftermiddag och tänkte att jag ska göra mitt allra bästa. Att det är ok att förklara för tentavakterna om min situation, så att de inte tror att jag fuskar för att jag behöver springa iväg på wc stup i kvarten. Jag har kommit en lång väg senaste året. Jag har lärt mig att jag inte behöver skämmas, fast jag fortfarande gör det. Att jag fortfarande tycker det är lite jobbigt att prata om magen. Det är så himla stort tabu i Sverige. Jag märker från svensk vänner som är uppväxta utomlands, vilken annan öppenhet de har om saker och ting. Hursomhelst, jag satt nog nästan en timme längre än alla andra, för jag fick ju göra flera avbrott och har man inte kunnat äta är det svårt att koncentrera sig. Efter tentan kom en av vakterna fram och sa att hon vet att det är tufft med en ingenjörsutbildning. För hon har själv gått en och hennes son likaså. Men hon tyckte det var starkt att orka sitta i flera timmar och kämpa trots att man är ur balans. Jag vet inte om det är så himla starkt. Handlar nog lite om viljan och lite jävlaanamma. Jag gör ju detta för min skull och ingen annan. Tänk så har jag klarat tentan, då kommer det kännas så himla skönt. Nu lever jag på hoppet. Men Jag är riktigt stolt över att jag lugnt och sansat satt kvar trots att folk gick en efter en. Trots att jag mådde så, så illa. Trots att huvet kändes som att det skulle sprängas i 1000 bitar. Allt spring som gjorde att jag tappade fokus ännu mer. Att jag inte lät mig stressas upp för att jag var bland de sista. Att jag orkade ta mig till tentan och faktiskt göra mitt bästa. Det är nog svårt för en som inte vet hur denna tröttheten biter på en, att faktiskt förstå att ens orka hålla pennan eller läsa en mening är jobbigt. Nu håller jag tummarna och njuter av några dagars ledighet för att samla mig innan nästa veckas sommarjobb kickar igång. Oj, va jag längtar :)

Detta himla tjatande om aptit och matlust. Jag vet inte vad det är med mig. Jag har generellt sett mått mycket bättre senaste månaden, förutom några få dippar med kaos. Visst mår jag fortfarande illa emellanåt, men långt ifrån den utsträckningen som för bara 1-2 månader sedan. Och visst kommer yrseln då och då, men det är hanterbart. Men det jag försöker, men verkligen inte får bukt med är aptiten och matlusten. Min hjärna säger en sak, magen och munnen säger en annan.

Jag minns förr, att jag ibland blev megahungrig efter ett träningspass att jag bara va tvungen att äta något bums. Eller när jag älskade att laga mat och faktiskt njuta. Jag har börjat få sådär sug efter mat, men när det väl kommer till kritan att jag ska äta så tycker jag innerst inne att det är jobbigt. Jag tycker inget är sådär jättegott och helst hade jag velat leva på yoghurt, varma koppen och skorpor eller knäckebröd. Utan måsten, utan att tänka på kalorier, utan att tänka på hur jag ska få i mig alla näringsämnen.

Igår dukade jag upp fint, sådär som jag brukar. Med småplock, rosebubbel osv. visst åt jag, men det smakar liksom inte som det brukar. När magen kurrade igen på natten, så gick jag bara å la mig. Och först nu lyckades jag få i mig mat. Jag är jättetrött, men kan inte riktigt sova. Jag tror det är som dietisten säger att jag måste lära mig att hantera detta med maten och försöka hitta mat som går bra för att vänja tarmarna och matsäcken som troligtvis krympt en himla massa under alla dessa månader. Det är liksom så självklart att äta och jag har så himla svårt för det. Och jag märker hur jag kämpar i sociala sammanhang där mat finns med att jag ska försöka äta så mycket det går. Helt plötsligt säger det stopp. Från en tugga till en annan kan det göra mig dödsmätt. Och jag hatar att vara mätt, den känslan är pyton även om den går över efter 10 min. Jag köper mat som jag är sugen på, jag planerar middagar för en dag som ibland tar 3 dagar att avsluta. För att jag orkar inte äta så mycket som jag tror att jag borde. Detta är verkligen superjobbigt. Jag har märkt att träning gör det lite lättare. Kanske för att kroppen förbränner mer energi. Men fortfarande är det sånt som varma koppen och skorpor som jag har lättast att äta. Underligt att känna såhär när mat är min stora passion här i livet. Senare idag ska jag ha tjejträff med tacos och mys franför bröllopet mellan prinsessan Madeleine och Chris. Sist jag åt tacos gick det åt skogen. Jag hoppas att jag kan få aptit tills dess, det som är så himla gott. 

 

Livet är en berg- och dalbana. Ibland så blir jag bara så trött, för en käftsmäll kommer sällan ensam. Hursomhelst. Min tillvaro har förr skakats om, och med åren så har jag lärt mig att ingen kan göra min tillvaro bättre än jag själv. Så har jag nog nästan alltid tänkt. Såklart att jag inte varit mig själv och jag inte har orkat, men det gäller ju att ta nya tag. Dock kan ens tillvaro underlättas med hjälp av nära & kära. Styrkan från ens vänner är så mycket värd. Igår kväll träffa jag en fin vän.Vi har haft många deeptalks genom åren. Och ibland så sätter han orden i min mun, sånt som jag egentligen vet innerst inne. Han en sån där trevlig vän som bara finns. Vi är liksom inte bästisar, men absolut mer än bekanta. Jag minns en sommar när alla hade flytt Lund. Så fick ja ett samtal mitt i natten. Han skulle snart bege sig på nya äventyr och så hade han ju några käftsmällar. Sånt som han kämpar emot, men ändå reser sig. Jag begav mig dit till festen han var på. Så satt vi där och han berättade då hur himla mycket han uppskattat att han fått dela med sig av sin tunga ryggsäck. Att jag var en så himla fin vän som bara lyssnade och att jag aldrig ska underskatta mig själv. Fint eller. jag blev otroligt rörd. Och igår var det lite ombytta roller. 

 

Jag tycker ju egentligen att dessa månader är en bagatell mot vad folk som lider i cancer eller andra hemskheter är långt värre. Såklart. Även om det är tufft att stå upp ibland, så måste jag, För vem ska bära mig om inte jag själv kan? Det gäller liksom bara att rycka upp och ta tag i saker och ting. Jag blir så ledsen av alla ungdomar som mår så dåligt. Det är klart att man kan få må dåligt, men ni vet sådär deppar ihop totalt. Jag förstår inte det. Även om jag aldrig någonsin varit så här ledsen som jag varit senaste halvåret, så har jag ju inte tappat fotfästet helt. Skulle aldrig kunna se mig själv sitta å gråta i timmar och gräva ned mig totalt. Jag har ju försökt att få dagarna att gå och göra sådant som jag orkar med. En totalomställning av min livsstil. Långt ifrån det hetsiga, stressiga och alltid 1000 bollar i luften. Om en månad hoppas jag att jag har fått ett stabilt liv igen. Just nu är det ju detta med ekonomin som spökar. Det är verkligen kluddigt att bli sjuk som student. Men det löser sig nog. Jag känner mig bättre för var dag som går. Om dipparna kommer, så får de komma. De är hanterbara i alla fall. 

häromdagen var jag på hudkliniken. Fick en remiss dit efter att ha rådfrågat min allergiläkare om mina fula hudutslag som varken går bort med kortisonkrämer, mjukgörande eller svampkrämer. Tydligen har jag fått mjälleksem och sedan var det en speciell svamptyp. Den finns naturligt i vår kropp och växer när det är lite fuktigt eller när det är en obalans. Antagligen för att mitt immunförvar varit lite intakt... Får se om krämerna hjälper. Hoppas. De är verkligen fula dessa utslag jag gått med sedan november.

I förra veckan kände jag hur jag var totalt slut i kropp och knopp. En ihållande huvudvärk som aldrig riktigt släpper. Jag är så himla dum som fortfarande är så envis med att ogilla att stoppa i mig medicin i onödan. Igår fm kändes jag febrig och det kändes som att huvudet skulle sprängas och ett illamående from hell kom lägligt nog. Så till slut tog jag panodil och kunde äntligen sova. Imorse vaknade jag av att jag mådde så himla mycket bättre. Halsontet är borta, bara en envis hosta som sitter i. Jag lyckades slänga ihop en pastasallad och baka pizza av diverse ingredienser som började bli trötta på att ligga orörda i kylen. Fick i mig mat och en dos sol, så jag tog mig till sjukgymnasten i em för att sedan bege mig till sandplanerna och spela lite beachhandboll. Jag tänkte om jag tar det väldigt lugnt, inte mer än några anfall i taget, dels för att min axel fortfarande inte är helt stabil, men även för att inte trötta ut mig helt. I slutet var jag död men tog en långpromenad hem. Nu ikväll är huvudvärken tillbaks och näsan täppt och jag är totalt död, men kan inte sova. Varför lär jag mig aldrig att vila ut ordentligt. Jag vill så himla mycket hela tiden och min kropp bara säger emot. Nu måste jag verkligen bli frisk och vila ut mig och sköta kosten och försöka få aptiten tillbaks, så att jag kan ta nya tag och faktiskt göra ett utmärkt arbete på mitt nya jobb och orka plugga två sommarkurser. Jag vill liksom leva livet till fullo, är trött på att vara sjuk och känna mig så trött jämnt. Jag är trött på att inte ha aptit och f sån där illamåendekänsla. Jag viftar bort alla signaler som om de vore en jobbig fluga,