Camme

Jag minns hur jag under vårkanten va så slutkörd. Där varje steg till sjukhuset va så tunga. Hur allt bara snurrade och den där magen gjorde sig så himla påmind. Hur jag stirrade blint på ett glas havremjölk och två stackars skorpor och förgäves skulle locka fram aptiten. Hur armar och händer va alldeles söndestuckna av alla kanyler och prover som skulle tas. Det känns så himla länge sen, fast ändå inte. Jag är sån som vill se livet från den positiva sidan. Oj, va jag har kämpat sedan jag började må bättre, men all rehabträning för att axeln skulle bli bra. För att jag skulle få spela beachhandboll som nästan slutade i katastrof med en mage som bråkade från helvetet.

 

Hursomhelst så lyckades mina tjejer kamma hem B-guldet i sin klass och mitt killag åkte ut i 16del  i A-slutspelet i Åhus. För någon vecka sedan begav jag mig mot min första inomhusträningen på ett år. Helt sjukt att det var ett år sedan axeln pajjade. Men jag är så stolt att jag har bitit ihop och kämpat mig igenom rehab och en bojkottande kropp. För vet ni, förstår ni hur galet roligt det är med adrenalinkickar? Asså förra helgen hade jag min första inomhusmatch. Visserligen en träningsmatch, men ändå. Och jag orkade bara några få minuter innan jag blev yr å illamående. Då är det bara att hämta andan på bänken och vila ett slag å sen på det igen. Nu i söndags när vi mött samma lag för en rematch, orkade jag mer. Som mest i 5 minuter i sträck. Det låter kasnke lite, men försök ni att kuta fram å tillbaks om man vart så död som jag varit och är alldeles otränad. Och jag gjorde till och med ett mål. Det va så otroligt roligt. Och igår var det träning igen. Och idag är jag helt slut. Jag minns hur dietisten innan sommaren sa att jag måste lära mig att slappna av och inte jämnt å ständigt vara ute efter adrenalinkickar. Det är otroligt svårt, men när jag har hittat balansen som jag trivs med så ska jag minsann ge yoga en chans. Fast adrenalinsuget är det bästa jag vet. Att ha något att göra exakt hela tiden. Att ha sådär högt tempo. Att jämnt och ständigt va på språng. Det är livet för mig...