Camme

Trots att jag vetat och väntat att denna dagen skulle komma så blir det påtagligt. Det känns lite overkligt att aldrig mer få ta din hand, se ett leende och hoppas på att du minns mitt namn. Och när du gör det, är det så självklart för dig, för varför skulle du inte veta vem jag va.

 

Jag minns sommaren jag sommarjobbade på pågens. När jag varje vecka lämnade av ditt favoritbröd och vi satt i solen och drack kaffe och åt rostemackor med apelsinmarmelad. Hur jag jämnt kom och plockade halvmogna krusbär och du mest grimaserade för de va så sura. Sött ska det va. Och så doppade du din lilla sockerbit i kaffet och tog fram wertherskarameller. 

Julen kommer inte vara sig lik utan mormor som spejar efter tomten och hugger in på gottebordet. Som drar fram den stora stolen för tomten är gammal & tjock om magen och måste sitta ordentligt. Hur du alltid försökte göra dg julfin och lägga ett julkrött läppstift trots att läpparna dina va smala som streck. som sedan spred till det varmaste leendet med busigt glim i ögona när tomten ropde upp ditt namn. Och varje år får du minst en påse werthers eller rollokolor som du glatt delade med dig till oss alla.  Sedan stoppade du en näve i din lilla gömme i en egensydd innerfick i tröjan. 

Jag vart så rädd att jag inte skulle hinna säga hejdå. Jag låg och var så sjuk så länge och missade alla roliga tillställningar. Men så en dag i somras när jag äntligen orkade hälsa på dig och du ropade på mig precis som om jag vore 5 år igen och viskade små hemlisar som bara var för mina öron. Och så skulle vi dricka Cola och smaska på salta Tuckex. Och nu senaste gången när du satt i rullstolen och såg så ledsen ut, men så kom jag & Wille å hälade på och kastade boll. Och ett litet leende sprack upp. och så fick jag hålla din varma hand och smeka din kind och dra bort locken från ansiktet en sista gång. Den här sista gång p sjukhuset, där du försökte klämma åt min hand som du alltid klagade va på tok för stel och kall. Och så sa jag mitt namn och du drog på en smil. jag vet att du vet att jag var där, trots att du blundade mest hela tiden.

jag är så tacksam att jag få minnas dig som lycklig och fridfull.
Hoppas du har det bra där uppe, att du äntligen får återförenas med morfar och lilla änglamoster. Så himla glad är jag över att få ha en mormor som dig, som gav mg så mycket glädje, lycka och kärlek. Imorrn så säger vi hejdå på riktgt. Imorrn får du frid. <3hjhj

och jag känner mig kvävd. Jag har känt en tomhet utan dess like som gräver sig djupt in i själen. Samtidigt som ett mörkt moln yr runt mig.. Så mycket tankar, känslor och besvikelse. Alla dessa taggar utåt, som jag inte vill ha. Jag har läst och googlat en hel del senaste året, när en dum mage kommmit i vägen. För att förstå mig själv. Jag har kunnat lägga pusselbit för pusselbit. De börjar falla på plats. Jag börjar samtidigt se ljuset i tunneln. Att hitta min plats i världen. Att ta examen för MIN skull och ingen annan. Att hitta ett jobb som JAG vlll ha. Att kämpa för min egen skull. Att tro på mig själv, för vem annars gör det? Sluta vara alla andra till lags. Sluta få skuldkänslor över saker som borde vara självklara. Att alltid vara den där osynliga flickan. Jag ska eliminera de där känslorna som får mig att känna mig ovärd och ovälkommen. Samtalen jag ringer för sällan som alltid känns som att jag är en tidstjuv. Men ringer jag inte så bryr jag mig inte. Frågorna jag knappt vågar ställa för att jag vill inte vara den där lilla flckan som är för liten och bara i vägen. Jag har levt hela mitt liv att vara alla andra till lags. 

 

Häromdagen va jag på ett event som gav mig så mycket boozt. Som fick mig att tänka att hur kan okända människor lyckas ge mig så mycket positiv respons när jag aldrig hör det av dom jag vill höra det från? Besvikelsen blir liksom bara större och större. Och tankarna kommer nu när den som älskat mig mest i livet har åkt till himmelen. Så vad gör väl det nu om jag längtar efter att fly en annan värld?

 

jag är så tacksam att jag lyckades bli frisk nog att få hålla din hand och pussa din kind en sista gång. Nu får du äntlgen återförenas med morfar som du vart från nästan ett halvt sekel. Och din största stolthet, min änglamoster. Jag hoppas du kan ge min fina fina vita ros en kram som jag saknar så himla mycket. Jag vet att ni tre vakar över mig och hejjar på mig. Kommer sakna dg, trots att du knappt kände igen mig. Varje gång jag dricker kaffe så tänker jag på alla våra mysiga kaffestunder där du lät mig flosofera om lvet och framtiden. Alla gånger jag flytt till din trygghet när ingen annan vuxen fanns. tack finaste mormor att du alltid trott på mig, fått mig att känna mig värd livet, skyddat mig från allt det onda när jag vari för liten för att förstå. Vila i frid...Julen kommer inte kännas likadant utan att köpa en påse rollokolor och werthers orginal, dna favvogodisar <3