Camme

Jag har varit en riktig usel bloggare senaste två månaderna. Under försommaren var det mycket med tentor och mycket festligheter. Sådant som hör till vårterminens slut. Med det så kom jag även i en svacka. Jag ville vara social och vara med och skåla, äta gott osv. Med det betyder såklart inte att vara nyttig lika med äckligt. Men det är faktiskt lite jobbigt att ALLTID vara nykter. När sommaren smög på så var jag taggad till tusen att klara av att uppnå mitt första stora delmål. Det gick nästan lite väl för bra, så jag slappnade av. Nu börja jag få panik. Vågen står ganska så still. Ja, jag gick till och med upp ca 1.2 kg på 15 dagar, de första 15 dagarna av mitt sommarlov. Första käftsmällen sedan starten. Innan dess har jag givetvis hamnat i platåer, men då har det mest stått still. Nu är det mindre än 2 veckor till planet lyfter mot sydligare breddgrader. Jag har tränat en hel del. Jag är sprallig i bena mest hela tiden och njuter verkligen av alla långpromenader. Även om vågen står still, så känner jag ändå hur snabbt slappeten i kroppen försvinner. Det krävs en hel del jobb från mig, att sporra och tagga mig själv. En grej var att våga visa mig i bikini. Även om jag fortfarande har lite svårt för att visa låren, så är det i alla fall en bit på vägen att kunna gå i shorts oc bikiniöverdelen. Nu ar jag varit uppe i en timme och kan inte somnaom. Min pollenallergi dödar mig totalt. Så ska nu passa på innan resten av världen vaknar till liv, att gå en långpromenad och försöka jogga lite. För sakta, sakta orkar min stackars fot med en joggingtur. Jag har även fått en remiss till ortopedtekniska, så förhoppningsvis går jag bättre innan sommarens slut :)

Hej hej!

Jag känner att jag har glidit ifrån min Challange update och allt kring hälsa & motivation. Livet är en berg- och dalbana med alla dess toppar och dalar. Jag tränar fortfarande, dock har det varit väldigt dåligt på kosthållet. Detta tar jag tag i så smått denna veckan. Nästa vecka ska jag vara tillbaks på toppform med bra kost, äta frukost varje dag och träna så mycket det bara går. Känner att det är lite väl mycket som har hänt på sistone och jag behövde tid att läka och hela mig själv. Sådant är också viktigt för ens välmående. En positiv händelse i allt det gråa är att min självkänsla sakta men säkert börja ta form. Och det hjälper förstås när jag är omgiven av helt fantastiska människor. Alla kompletterar mig på sitt sätt, men det finns ju några stycken som betyder det där lilla extra. Det där som inte går att sätta ord på. Jag vet inte ens om dessa människor ens vet vad de betyder för mig? Jag försöker i alla fall att vara så ärlig och rak så långt det går. Jag försöker kasta bort all dålig energi och gömmer undan dåliga minnen.

Så håll utkik i slutet av veckan, då poppar förhoppningsvis "Veckans tummisar" upp igen.

ok, det är llite dammigt och mina fötter ser knubbiga ut. Men det roliga är ju 77.7 och det vägde jag kl 11:11 idag.

Är viktig och stort för ens kamp. För mig är det stort i alla fall. Så länge jag tror på mig kommer jag att lyckas. Så länge motivationen finns hos mig kommer jag att komma dit jag vill. Så länge jag orkar att kämpa på och ingea tråkiga skador eller sjukdomar kommer i vägen för mig, så kommer jag att nå mitt mål.

För en månad sedan hade jag aldrig trott att jag skulle lyckas nå mitt första delmål. Det var sjukdom, det var flytt. en stressig period och dåliga matvanor. Tänk va snabbt jag kommit på bena igen. Och jag är på hugget. Det kvittar att man inte är på gymmet 5 dagar/veckan. En powerwalk är minst lika bra. Man kan gå snabbt och öka förbränning. Gå i backar och träna rumpan och baklåren. Kanske köra ett styrkepass hemma på 30 minuter. 

Jag kom i en så kallad platå för ett tag sedan. Vikten stod ganska stilla och jag märkte inga förändringar i kroppen. Men nu så. Nu har jag nått mitt första mål. Vågen visar nu mindre än 80 kg. Yeeay! Låter sinnes för er som känner mig, men ja, jag har vägt väldigt mycket. Mycket har såklart varit vätska och muskler, men en hel del har varit sådant som inte ska vara där. Även om jag inte ser ut att vara ett fetmafall, så var det läskigt nog.

Det har gått nästan 20 veckor sedan jag tog första steget och skaffade mig ett gymkort på årsbasis. Och så mycket jag har åstadkommit på den tiden. Nu väntar entuff period för att lyckas med mitt andra delål, som också är det första större delmålet. Jag kommer med ett inlägg om mina målsättningar snart!

Minns ni mitt inlägg. Vilken nyfikenhet den gav. Roligt att ni blir så engagerade, mina söta läsare. Jag kan avslöja att det inte är någon hemlis i sig. Det handlar mer om en dröm, om att kämpa för något man älskar. Ibland är motvinden lite för hård och då orkar man helt enkelt inte cykla uppför det den där jobbiga backen. Och speciellt inte om man testat så många gånger förr och bara kommer halvvägs för att sedan ändå få hoppa av sadeln och gå resterande bit . Hänger ni med? Haha, jag och mina metaforer.

Det hela handlar om en dröm jag har haft ett bra tag, men som legat sådär vilande någonstans i bakhuvudet. Emellanåt tar jag fram den, när det är lite tufft och själen är lite sådär skral. Allt som oftast har en vind blåst förbi och väckt mig från drömmen och ruskat om mig så att jag åter landar i verkligheten. Den ligger numer i säkert förvar långt in i hjärtat och bland minnena, där det är tryggt.

Nu låter jag väldans sentimental, men detta betyder så oerhört för mig. Och jag tror att om man varit i en situation likt min, så förstår man nog. Jag har ju berättat så många gånger förr, att jag har idrottat och tränat så långt jag kan minnas. När jag var ungefär 2 år fick jag mina första par joggingskor. Dessa sprang jag glatt i. Vid 4 års ålder fick jag världens finaste lilafärgade BMX-cykel. Tror ni jag kämpade som en dåre för att lära mig cykla på 2 hjul? När jag fyllde 5 hela år fick jag mitt första par rullskridskor. Ni vet sånna där 70-tals, som såg ut som ett par tygskor fastsatta på 4 tjocka plasthjul i neonfärg, inte sådär på raken som dagens inlines, utan de bildade mer en fyrkant. Dessa byttes snart ut mot ett par inlines, för de där 70-tals grejjorna var ju ingen hit. De gav ingen fart och ingen adrenalinkick :)

I alla fall så förälskade jag mig i mina inlines. Varje vår/försommar när min födelsedag inträffade önskade jag mig ett par nya. Jag vet inte hur många par inlines jag har avverkat under mitt liv, men det är många kan jag lova. Jag har följt med när plasthjulen byttes mot gummihjul, när de stora terränghjullagren kom, hur plastskon byttes mot insättssula och slutligen den där skon som skulle sitta som ett smäck och hade dämpning. Det var någon gång under tidigt högstadie jag införskaffade mig mitt första par riktigt proffsiga inlines. Dessa inlines har burit mig så mååånga 100-tals mil. Jag ägde ingen cykel under hela min tonårstid, för det räckte ju med inlines vart de än bar mig. Jag älskade att åka långt, så långt att bena darrade när man slutligen bromsade in de sista 10 metrarna innan man kunde kliva av inlinesen. Fötterna var lite ömma, ni vet sådär som det känns efter en kväll på klackar. Det var som att jag hade befunnit mig i himlen för att slutligen landa på jorden. Och det bästa av allt var soliga sommardagar, när jag åkte hela vägen ut mot strandpromenaden för att åka på den där raka nylagda svarta asfalten. När solen smekte ens svettiga ansikte och brände på hjässan. Att känna den salta vinden susa förbi. Det var frihet för mig. En stund där jag kunde släppa allt och drömma mig bort. KENTs musik dunkade på medan jag rullade på, km efter km. Precis lika underbart som att åka runt på ett par inlines är att ta en löprunda i skogen. Eller i havet. Få njuta av naturen på nära håll. Att pressa sig själv för att klara lite längre sträcka eller bättre tid.

Vet ni varför detta är en dröm och inte min verklighet? Jag var med om en liten olycka för några år sedan.  Jag lyckades slita sönder min fot och delar av hälsenan hela vägen upp mot vadmuskeln. Jag kunde inte gå på flera månader och kämpade för att kunna cykla och gå ordentligt igen. Jag fick en dom om att jag aldrig någonsin kommer att bli 100% bra igen. Och sedan dess har det inte gått så bra för mig, att varken springa eller åka inlines. Varje år ger jag löpningen ännu en chans till och river upp skadan igen. För två år sedan gav jag upp hoppet om att kunna åka på ett par inlines igen och slängde mina inlines bland soporna. Jag minns min hur jag försökte att springa några månader efter min skada. Jag rev upp skadan igen. På rehabilitering igen. Men så en sensommardag var jag ute på enlöprunda. Jag minns de salta tårarna som rullade nedför mina kinder när jag kom i mål. Ynka 3 km, men det var stort för mig. Jag hade tejpat foten hårt, hårt för att klara. Men när tejpen togs av för stretching så gjorde skadan och smärtan sig påmind. Nu är våren snart kommen, hoppas vi i alla fall. Jag ska banne mig klara det här. Först ska jag bara ha råd att köpa på mig ett par nya löparskor och nya grymma ortopedinlägg. 3200 kostar ett sådant kalas ungefär. Svider i kontot, men det kan det nog vara värt!

Är ni med och hejjar på mig? Att jag ska orka springa mer än 3 km utan att få ont? Att kanske en dag våga på mig ett par inlines igen? Kanske att jag till och med kan springa en halvmara en vacker dag.

Bildens webbplats: prylzonen.se

Jag är en sån person som bara måste ha musik för att kunna tagga till under träningen. Det varierar väldigt mycket vad för slags musik jag lyssnar på. Just nu blir jag riktigt taggad till den musik som körs under combatpassen.

- Truly, madly, deeply (styles & Breeze remix) - Casacada
- No easy way out - DJ fait
- Bak to innocence - Stephanie Smith
- Because the night -  Cascada
- Take a look around - Limp Bizkit
- See the light (Gammer remix) - Paradise
- Goin' out swingin' - Mötley crüe
- How do you do - Cascada
- Teenage dirthouse - Patric Mcfly Ft. Wheatus
- Shut up & Kiss me - Orianthi
- Contagious - Boys like girls

Bildens webbplats: http://cammeee.blogg.se/

Idag har jag haft en vilodag och mest pluggat. Känner mig som en saccosäck och uppblåst i magen.

Men nu till något helt annat. Så här strax efter nyår så är det många som har avlagt löften om ett hälsosammare liv och att de ska börja att träna. De springer snabbt till närmsta gymmet och skaffar sig ett medlemskap. Gärna direkt därpå så börjas det att gå på varenda pass. Keso ska införskaffas för det är nyttigt. Och inget godis. Ingen Öl. Slut med söndagspizzan. Och så vidare. Någon som känner igen sig? Inget fel i detta, om man verkligen är motiverad. Nu har jag inga siffror på det, men att döma hur gymmen alltid ser ut nu så här års och jämfört med om två månader, så tror jag att en väldigt stor del av dessa nyårslöftesavläggare faktiskt tröttnar eller tappar motivationen och slutar och så småningom också återgår till sitt "vanliga jag".

Detta fenomen hör också till något som jag inte riktigt tror på. Jag tror att många går ut för hårt på allting och kanske researchar lite för lite och inte riktigt har klara och tydliga mål. Det är lite balansen som jag berättat om vid ett tidigare inlägg, att saker och ting inte får vara för svåra eller för jobbiga - då tappar man motivationen.

Så här kommer några snabba tips för att komma igång:

- Hitta ett gym som har pass som är anpassade för dig. Är det ett gym med massa muskelpumpare eller ett  varierat? Har de simhall eller bastu? Vad kostar det?

- Kanske har du en vän som tränar? Gå ihop med henne så kan ni tagga varann och ha roligt ihop!

- Vill du äta bättre? Börja med att testa en vecka utan godis och tappa sedan ner allt eftersom och lägg till nyttiga alternativ.

- Vilken musik blir du sådär glad och på partyhumör av, så att du bara vill dansa järnet? Ha de i lurarna så blir powerwalken definitivt roligare :)

Stort lycka till och hoppas att några av tipsen är till hjälp!

Bildens webbplats: kimmietiiger.blogspot.com

Ok, nu ska ni få höra. Jag loggar in på på min träningsprofil. Hejsan hoppsan, en endaste ledig plats bland de 6-7 coacherna. Hos vem om inte självaste Berg. Coolt. Jag ville från början ha honom som coach då han verka vara den som har ungefär samma träningsupplägg som jag. Mycket idrott med andra ord! Men då det var Helt fullt så valde jag Anders istället och fick en plats där. Nu håller vi tummarna hårt för att Berg ska godkänna mig som kandidat. Sen väntar 3 balla veckor med en coach igen. Ahhh... hoppas hoppas! Det taggar en liksom sjukt mycket att ha en coach som ger en feedback och massa bra tips :)

Idag är det exakt 13 dagar sedan julafton infann sig. Jag firar inte dagen till ära på något särskilt sätt. Hostan sitter fortfarande i, men har förbättrats. Det är värst när hostattackerna kommer. Nog om det, nu har ni fått er dos av Cammes hosthistoria!

Nu till något helt annat. Några utanför bloggvärlden - det väl säga det verkliga livet, har undrat hur jag har lyckats gå ned i vikt under decembermånad. Och hur jag får motivationen att kvarstå trots avbrott i form av sjukdom, julfirande mm. Låt mig börja min historia. Jag har tränat så länge jag kan minnas. Ibland mer, ibland mindre. Dock har det ALLTID varit träningsform jag tycker är rolig. Jag tror inte på bantning eller soppkurer som ska ta dig till din drömkropp utan att träna. Jag är faktiskt väldigt emot allt som har med bantning att göra. Istället tror jag på att hitta sunda alternativ till ett hälsosammare liv.

Det första jag började med var att skaffa mig ett medlemskap hos Fitness24seven. Detta efter att ha gjort en ordentlig research om vad de erbjöd, tillgänglighet,kostnad osv. Under en veckas tid prövade jag på olika gruppträningspass och jag fastnade för ett fåtal jag tyckte var roliga. Sedan satte jag mig för att göra ett potentiellt veckoschema, detta för att jag fortfarande ville fortsätta att träna Handboll och basket om söndagar, men även då och då lira lite innebandy och fotboll (nej, jag tränar inte i lag. Dessa idrotter är ca 1 gång/veckan och mest på skoj = ett gäng studenter som vill röra på sig lite då och då.). Efter att ha utforskt gymmet satte jag igång med att sätta upp mina mål. Dels ett större mål som jag ska uppnå, men även delmål på vägen. Det är viktigt med mål för att inte tappa motivaion, men även för att få motivation till att fortsätta för att uppnå det stora målet. Det är upp till var och en att sätta mål som är realistiska, men inte för lätta. Är det för lätt så tappar man kämparandan, är det för svårt så ger man upp.

Mitt stora mål är att jag ska få en kroppsform som jag är nöjd med. Med detta alltså en lite mer vältränad kropp och kanske förlora lite vikt och gå ned en klädstorlek eller två. Framförallt är det att jag ska leva ett sundare liv med mindre stress och tänka mer på mig själv. Jag har alltid levt ett hetsigt liv och sover alldeles för lite och äter först när jag är vrålhungrig vilket ha inneburit mycket "slänger i mig något på vägen". För att uppnå detta krävs ju ett antal delmål, frukost har varit en viktig sådan. Jag har märkt på så kort tid att frukosten gör mig piggare och mer på hugget. Mitt andra mål har varit att sluta att dricka öl och cider samt att dra ned väsentligt på drinkar. Som student är detta är alldeles för ofta förekommande och det är egentligen bara onödigt, dyrt och ohälsosamt. Jag har bytt ut bubbelvatten med en citronskiva mot drinken och något glas vin då och då har ersatt öl och cider för det är godare och innehåller mindre kalorier. Det tredje delmålet har varit att hämta inspiration och motivation. Till detta har jag pratat med vänner för att få tips och trix - i detta fall var det min vän Gustav. Han gick med i en matsida som ger en recept och räknar antal kalorier man bör äta för att gå ned och hur du ska uppnå ditt mål. Med det som gruninspiration gav jag mig ut på cyberspacen och trillade snart in på Träningsprofilen. Främst för att de erbjöd en Coach online i tre veckor alldeles gratis. Min Coach gav mig många värdefulla tips och feedback som hjälpt mig upp på en grundplatå. Jag kan nu därefter fortsätta min resa till ett sundare liv.

Jag tror inte på några genvägar. Allt jag äter, äter jag för att det är gott. Jag går heller aldrig hungrig, utan har på senare tid påmint mig själv att äta innan jag blir sådär vrålhungrig. All träning i mitt liv är sådant som jag tycker är roligt. Jag längtar alltid till nästa träningspass. På så sätt byggs en sund tankegång kring kost och träning och då kommer motivationen automatiskt. Jag tror inte på några magiska genvägar, men jag tar inte heller bort allt det goda. Istället tänker jag positivt kring mat. Visst har jag bytt ut godiset mot mandel eller en bit mörk choklad, men likväl kan jag stoppa i mig lite godis en biokväll. Jag får inte ångest över detta, för att att jag tycker att det är ok. Jag tänker inte ta bort drinkar och gottis för resten av mitt liv. Det är helt ok att någon gång få dricka en god drink, det kanske tar lite längre tid i jämförelse om man hade tagit en soppkur. Men jag tror att i längden gör mitt sätt bättre för hälsan och motivationen.