Camme

Hej kära ni!
Jag har en sån konstig känsla i kroppen. Jag är superstressad, men ändå inte. Imorrn är det åter dags för tenta. Jag tror att jag är väldigt skoltrött just för tillfället. Jag orkar inte plugga. Jag vill sitta ute i solen i bikini och dricka en mojito och njuta av frihet och goda vänners sällskap. Helgen som varit, har troligtvis varit den sämsta på länge. Jag jobbade häcken av mig. Jag missade Cl-finalen. Och det var många sorgsna avsked. Det var en stor klump i magen och det var lite jobbigt att säga hejdå till mina finanspojkar. Speciellt när man såg hur det brände bakom ögonlocken på vissa. De går mot nya äventyr och blir vuxna. Kvar blir lilla jag i lund. Några finns såklart kvar. Men det blir sig inte likt. Jag är så otroligt glad över att vi hade denna underbara våren tillsammans. Det kommer kännas otroligt tomt till hösten. Sex underbara terminer har vi haft hur roligt som helst tillsammans. Eller egentligen fem, då några åkte iväg på utbyte under hösten 2009. De välkomnade mig med öppen famn. Jag har fått vara med på grabbkvällar & jag har lärt känna fantastiska tjejer. Jag hoppas att vi någon gång ses alla igen. Tänk att vi varit sådär 15-20 pers som har skapat så fantastiska minnen. Men det är just den där handfullna jag kommer sakna mest. <3

I alla fall några dagar! Idag har jag skrivit tenta. Nu är jag redo att traska ned till stan för att beställa min fina Pooja's favoritmat för att bege mig till Malmö. Usch, det kommer bli ett jobbigt avsked. I påskas sa vi redan hejdå och hoppades på att ses till julen. Nu är det lite mer ovisst. Jag hoppas att vi ses i London i vinter. Gå på julmarknader och har det sådär mysigt på hotellrummet. Dricka drinkar och äta lyxig mat mitt i London.

Jag är i alla fall sommarfin idag...

Oj var bloggen har blivit åsidosatt senaste månaden. Den har inte varit sig lik, men nu är mina tummar tillbaks. Veckans tema handlar om platåer. Det är något som de flesta råkat ut för. Inte särskilt motiverande, men man lär sig alltid något.


- På grund av min fortfarande lite onda hälsena har jag inte kunnat träna så mycket som jag hade velat. Dock har det blivit en hel del skrotlyft på senaste tiden. Min vän K.P är en klippa. Han lär mig så mycket och det är himla bra att träna med en kompis. Då får man den där vilan emellan varje set. Och stort plus för det blir så himla roligt att umgås på detta vis.


- Trots att jag har hamnat på en platå av något slag så lär jag mig alltid något. Vikten har stått ganska still, trots att jag äter något bättre nu än de senaste veckorna. Men det hör ju till saken att kroppen behöver lite tid för att vänja sig. Jag tror dessutom att stress och sömnbrist har spelat en stor roll. Så från och med imorrn ska jag sätta upp delmål igen och kicka igång de goda rutinerna. 


Idag är det 49 dagar kvar tills jag ska nå mitt andra stora delmål.

Idag har det varit en helt underbar tisdag på alla sätt och vis. Och bättre lär den bli. Hur kommer det sig att när allt grått och trist sker här i livet, så kommer det alltid samtidigt? I alla fall så ska jag ikväll träna med min vän K.P. Hoppas på att det blir ett bröstpass. Efter det så blir det filmkväll.

Hej hej!

Jag känner att jag har glidit ifrån min Challange update och allt kring hälsa & motivation. Livet är en berg- och dalbana med alla dess toppar och dalar. Jag tränar fortfarande, dock har det varit väldigt dåligt på kosthållet. Detta tar jag tag i så smått denna veckan. Nästa vecka ska jag vara tillbaks på toppform med bra kost, äta frukost varje dag och träna så mycket det bara går. Känner att det är lite väl mycket som har hänt på sistone och jag behövde tid att läka och hela mig själv. Sådant är också viktigt för ens välmående. En positiv händelse i allt det gråa är att min självkänsla sakta men säkert börja ta form. Och det hjälper förstås när jag är omgiven av helt fantastiska människor. Alla kompletterar mig på sitt sätt, men det finns ju några stycken som betyder det där lilla extra. Det där som inte går att sätta ord på. Jag vet inte ens om dessa människor ens vet vad de betyder för mig? Jag försöker i alla fall att vara så ärlig och rak så långt det går. Jag försöker kasta bort all dålig energi och gömmer undan dåliga minnen.

Så håll utkik i slutet av veckan, då poppar förhoppningsvis "Veckans tummisar" upp igen.

Spooky! Eller nej, jag tror inte på sånt. Jag är inte skrockfull av mig Kanske därför jag straffas tusen gånger om? Tänkte i alla fall sätta igång dagen effektivt med frukost, städning och lite styrka här hemma. Sedan ska jag gå en promenad och fixa lite småsaker innan det är dags för jobb. Får se om jag hinner med att plugga en stund emellan.

Ikväll får jag se varthän det bär av. Det blir kanske "unlycky corridor party" eller kanske lite dans i stan?
Vad ska ni göra ikväll? Eller ni håller er hemma för att inte råka ut för en olycka?

Helt otroligt vilket sommarväder vi har haft. Underbart! Hörrni, va inte oroliga över mig. Det kommer lösa sig, på ett eller annat sätt. Detta är som sagt mitt andrum, när jag inte har någonstans att ta vägen. Jag har bestämt mig för att inte gräma och stressa upp mig. Vad som sker, det sker. Blir det mardrömsscenariot så får det väl bli så då. Men nu ber jag allt i världen och hoppas att det ska vara positivare än så! Jag tror nämligen inte att mitt hjärta och själ kommer att orka med annars. Jag blev dock förvånad över hur vissa människor överraskar något otroligt positivt. Du ger mig hopp...

Annars då? Jag har varit totalt slut i kroppen. Den där tunga betongklumpen är så gott som borta, men det krävdes en hel del. Jag är öm i kroppen efter gårdagens explosiva träning. Och nu bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv och faktiskt plugga. Går bra än så länge. Snart är det lggdags å en intensiv helg väntar. Jobb - Plugg - Födelsedagsfirande.

God natt bästaste läsare

Det har hänt lite mycket på sistone. Sedan sist jag uppdaterade om the challange så har det blivit lite väl mycket fester. Valborg, födelsedagsfirande, myskvällar i solen osv. Så det har liksom stannat till lite. Men nu jäklar. Nu kör vi järnet. Det var meningen att jag skulle spela beachvolley idag och sedan eventuellt spela beachhandboll eller träna lite styrka på gym. Så blev det inte alls. Det var så underbart väder och det var fullsmockat på beachvolleyplanen, så vi lekte mest i solen. Jag orkade efter detta inte ta mig till Gunnesbo för att spela handboll, så gick istället hem till k.p och tittade på ett avsnitt av family guy, pratade skit och bara va. Han bor ju galet nära vårt gym, så jag kunde inte låta bli att köra ett pass på kvällen innan jag skulle hem. Blev mycket lår och mage. Härligt :)

Jag hade tänkt att denna veckan ska bli en inkörningsport, för nu måste jag verkligen skärpa mig. Nedtappning av socker, alkohol & kolhydrater. Tillsätta mer protein om kvällarna och börja med stadiga frukostar igen!

Fågelkvitter väckte ett väldigt tungt huvud denna måndagsmorgon. Solstrålarna letade sig genom trädens blomsterklädda grenar och in genom springan mellan täcket och mina sömndruckna ögon. Sakta men säkert väcktes jag till liv och möttes av en blick jag inte sett på länge. Mr herr Björn har fått krama om mig och lyft bort det värsta av betongklumpen. Snart pep det en väldans massa i telefonen. Fina gratulationer och vackra ord. Det sätter sig rakt i hjärtat och in i själen. Hur fina vänner har inte jag då? Och hur förtjänar man sådana vackra ord?

Jag bestämde mig för att tvätta bort det gråa ytskiktet och sätta på mig en mask. Idag var min födelsedag och jag skulle få njuta. Jag mötte upp en killkompis för en lunch i solen. Jag köpte lite fika för att fira min bror som fyllde år i förra veckan och mig själv såklart. jag gick en runda i stan och hittade den sötaste sommarklänningen som jag gav mig själv i födelsedagspresent. Hela dagen fick jag fina meddelande och solen sken. Och så ringde mamma. Finaste lilla mamma som är helt fantastisk. Hon gör de mest magiska sakerna för mig. För vet ni vad? Vet ni vad hon gett mig i födelsedagsgåva? Det är liksom sånt man inte ens drömmer om, för det är så stort. Jag har fått en resa till asien. Att få upptäcka mina rötter tillsammans med familjen. Den gåvan har jag i för sig vetat i 2 månader. Så det är därför jag bara måste bli fin tills dess. Men nu berättade hon att hon betaler all vaccin och har bokat ett enkelt rum åt mig till alla ställen vi ska till. Att jag inte behöver oroa mig för pengar för hon står för allt. Plötsligt känns inte min gåva till henne som något speciellt. Hon fyllde nämligen år en vecka innan mig, och jag gav henne i present att jag skulle laga en lyxig 3-rätters middag på fisk & skaldjur åt oss. Sedan skulle vi dricka bubbel, lägga ansiktsmask och lägga oss i ett varmt bubbelbad - hemma hos mamma.

Nu ska jag sätta på mig en söt liten klänning och fixa till lite tilltugg och koka en chokladsås. För snart kommer fina vänner förbi och firar mig. Jag är så glad och tacksam att jag har så fina fantastiska människor i mitt liv. Ni gör mig fuländad!

Jag är så beroende av musik. Och speciellt vissa låtar eller textrader. De kan liksom framkalla en känsla, en känsla man inte kan ta på. Inatt försökte jag klä på mig en mask. För att få en stund med mig själv. Att kunna se mig själv i spegeln och tycka att den där tjejen i spegeln är reko. Jag kvävs snart av min rädsla. Och jag får be om ursäkt för att jag plitar ner så många tråkiga rader. Men jag måste få ventilera. Även om ni inte förstår så får jag ett litet andrum. För ni förstår, jag har svårt att gråta. Jag vill så gärna bara gråta hysteriskt och krama om goa nallen Herr Björn som torkat många tårar i mitt förra liv. Men han sitter där och väntar på att få krama om mig hårt, hårt. Jag är så lost. Jag vet inte varthän jag ska ta vägen. Jag känner mig som en likgiltig, apatisk människa som just flytt från värsta kriget. Jag kan inte se mig själv i spegeln. Vacker musik har ljudat ur högtalarna sedan igår. Det blir lite fuktigt i ögonvrån och hjärtat lättar aningen, men just det där tunga som sätter sig som gjuten betong över bröstet. Det där försvinner inte. Jag har lärt mig att jag är dålig på att lätta på hjärtat. Så senaste åren har jag gjort det. Men det är fortfarande lite jobbigt. Och just detta här känns fruktansvärt. Tids nog måste jag. Och till det krävs oehörd mod, jag vet inte om jag är så modig eller vart jag ska hitta den? För att tusen frågor snurrar i mitt huvud just nu. Varför jag, varför nu? Det är kanske inte så illa som det scenario jag målar upp, men tills jag vet 100% säkert så har jag en varm stickande känsla i kroppen, men egentligen skakar hela kroppen som om den vore köldskadad. Hjärtat slår tunga och hårda slag. Det är svårt att andas och jag få en spykänsla utan dess like. Magen känns som om den fått uthärda 100 hårda slag. Jag vill fly in i drömmarnas land och vakna upp en vacker solig dag, för att få det bekräftat att det ändå är ganska ok. Ingen fara skedd. Att jag kan pusta ut. Men tänk så är mtt värsta scenario är sann? Hur tar jag mig därifrån då? Hur fortsätter jag leva som jag har gjort de senaste 4 månaderna? Detta här känns som en overklig mardröm. En mardröm jag vill vakna ur. Men så inser jag att det inte alls är en mardröm...

Jag är ganska så trasig just nu. Jag behöver ha ett andrum att skriva av mig på. Det känns som en jäkla käftsmäll. Livet har rullat på så underbart senaste månaderna. Mitt 2011 med mitt nya jag har varit så otroligt bra. Sen kom det där som satte hjärtat i halsgropen. Jag får panik och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag vill gråta, men jag har glömt hur man gör. Ibland så avskyr jag mig själv lite väl mycket. Just nu är jag så rädd, så rädd att jag inte vet vart jag ska fly. Det känns otroligt tungt och jag är så otroligt arg på mig själv samtidigt som jag är så rädd att jag ska förstöra detta fina jag byggt upp. Och det där samtalet imorse, den rösten som jag undvikit och stött bort i mer än ett halvt års tid. Och så blir samtalet något jag aldrig i min vildaste fantasi skulle behöva oroa mig över. Fy fan för att jag tvingades fråga och undra - igen! Det har tagit mig så mycket mod att ta det där steget för 2.5 år sedan. Det är en skrämmande värld jag inte känner till alltför väl. Alla koder, regler och spel. Jag är så förvirrad i mitt lilla huvud. Jag vill bara gråta och skrika ut allt på en gång. Ni fattar ingenting. Men det är inte meningen heller. jag behövde ett andrum.

Nu checkar jag ut tills jag är människa igen. Tills hjärtat fallit tillbaks på sin rätta plats. Tills det där tunga i bröstet har släppt. Nu ska jag göra mig fin och skaka bort allt det där gråa och jobbiga. Det tar jag itu med inom sinom tid. Ikväll ska jag ha kul. Jag är nykter och jag ska inte dricka en enda droppe. För just nu hade det varit skönt att domna ut i en tequiladimma... Det här går emot allt vad jag tror på, men så känner jag tyvärr för tillfället. Och detta inlägg hör verkligen inte hemma i denna blogg. Men nu ska jag göra mig fin, bara för att känna att jag lever om ens för en sekund. Jag är sååå ledsen. Så förstörd. Så grå att det syns. Men nu tar jag på mig min mask. Jag ska göra mig fin och dansa bort mina bekymmer. När gryningen når sina timmar vill jag gråta mig till sömns. Snälla låt mig få gråta mig till sömns. Låt mig drömma om något fint och vackert. Eftersom jag fick en käftsmäll kan du gode gud vara så snäll och låta mig vara, om ens bara ett tag?

Tack!


Och så blev du mitt sår och jag blöder ihjäl... KEVLARSJÄL. Jag siktar mot en kevlarsjäl utan en endaste skråma.

Jäkla va roligt det var att gå på ett boxpass igen. Det är mitt absoluta favvispass. All adrenalin och endorfin bara frisläpps. Jag har aldrig kämpat så mycket som jag gjorde igår. Först blev jag ihopparad med en av instruktörerna, sedan insåg de att en 2 meter lång kille mot Camme inte känns särskilt bra. Istället blir jag ihopparad med en kille i ungefär samma längd som mig, men med biceps stora som mina vader. Och jag har ju tjatat om mina stora vader, förstår ni hur stora hans biceps var då?

Jag var först ut och det kändes ok. Men jag tog såklart i lite för mycket redan på uppvärmningen. För jag vet ju hur det känns när man inte får något motstånd alls och så ville jag ju inte att han skulle känna... När det var dags för bicepskillens tur så slog han hårda slag. Han ursäktade sig när jag förflyttades från min punkt och jag skakade mest på huvudet och sa att det var lugnt. "Kör på hur hårt du vill" sa jag och jag kände slagen igenom mitsarna. Så det blev liksom träniing trots att det inte var jag som slog. Hur härligt var inte det? Och vet ni vad, jag kände mig nästan spyfärdig efter finalen. Och jag klarade hela precis på sekunden.

Sedan var det hans tur och jag såg hur trött han var. När vi båda fått andningen tillbaks sa jag: det var inte allför lätt eller? Bicepskillen pustade fram ett svar med att, Jo, träna fick han nog. Du var minsann en starkare tjej än man kan tro.

TACK TACK TACK bicepskille! :)

Hej kära ni!
Hoppas att ni har haft en lika bra valborgshelg som jag. Jag är fortfarande dödstrött efter intensiva 3 dygn med minimal sömn. Man känner sig liksom ganska groggy. Roligt hade jag. Med min partner-in-crime Josse. Och så umgick jag en hel del med min fina vän K.P & juristpojkarna. Och såklart blev det mingel och mys med tjejligan från Lund och min sambo & c/o. Nu ska jag iväg på en powerwalk/joggingrunda så jag vaknar till liv!