You were my mountain...
Allt som åren går, så blir fotona allt blekare, minnena blir lite suddigare och det går knappt att minnas alla de dofter som small mot en när dörren in till er öppnades. Snart så hördes höga ljuvliga skratt och tjo och så sprang vi alltid snabbt in till ditt rum, för att slippa de vuxna. För de va såååå pinsamma tyckte du. Och jag var ovetandes om det främmande språk och ord som utbyttes. Det dröjde inte många minuter förrän det knackades på dörren och vi bjöds på nybakat bröd, det där barbaribrödet och dippa. Någon sliskigt söt bakelse. läsk. Oj herregud vilken matfest. Alltid. Och det där stora, stora varma leendet från den gulliga lilla damen. Världens sötaste lilla mamma hade du. Som var så full av glädje. Och bilden som avbildades för några veckor sedan. Jag blir varm i själen och så, så lycklig för dina äntligen hittat tillbaks till glädjen.
Ibland så tittar jag ännu upp mot stjärnorna och hoppas du hör mina hemlisar. Eller jag vet att du gör det. För ibland så saknar jag dig så innerligt. Jag trodde aldrig att jag skulle få känna mig hel och skratta igen. Det var så mörkt i min själ så länge. jag fattades dig. Det skulle vara vi mot världen. Du skulle stå och hejja på mig in till mål och jag skulle hejja på dig..... Men du hoppade av tåget lite för tidigt. Så jag vart lite vilse i så många år. Jag bara vet att du ser på oss alla. Hur vi kämpat. Hur långt vi kommit. Men du har ändå varit med oss en bit på vägen.
Jag pratar inte med dig lika ofta längre. Jag har lärt mig att leva livet till fullo. Men jag bär med alla fina minnen och hur du lärde mig att jag va bra som jag va. Jag har tappat det lite på sistone. Det är lite sådär kallt i själen. Men jag börjar lära mig, jag ska lära mig att va lite mer ego. Deal!
Om några veckor gäller det. Om det går vägen. Hela vägen. Är du med mig? Jag önskar att du fysiskt var här, men en dag så ses vi igen. Tills dess så får du ha det fint med alla mina änglar.
Saknar dig... i år hade vi firat 10 år <3
Ibland så tittar jag ännu upp mot stjärnorna och hoppas du hör mina hemlisar. Eller jag vet att du gör det. För ibland så saknar jag dig så innerligt. Jag trodde aldrig att jag skulle få känna mig hel och skratta igen. Det var så mörkt i min själ så länge. jag fattades dig. Det skulle vara vi mot världen. Du skulle stå och hejja på mig in till mål och jag skulle hejja på dig..... Men du hoppade av tåget lite för tidigt. Så jag vart lite vilse i så många år. Jag bara vet att du ser på oss alla. Hur vi kämpat. Hur långt vi kommit. Men du har ändå varit med oss en bit på vägen.
Jag pratar inte med dig lika ofta längre. Jag har lärt mig att leva livet till fullo. Men jag bär med alla fina minnen och hur du lärde mig att jag va bra som jag va. Jag har tappat det lite på sistone. Det är lite sådär kallt i själen. Men jag börjar lära mig, jag ska lära mig att va lite mer ego. Deal!
Om några veckor gäller det. Om det går vägen. Hela vägen. Är du med mig? Jag önskar att du fysiskt var här, men en dag så ses vi igen. Tills dess så får du ha det fint med alla mina änglar.
Saknar dig... i år hade vi firat 10 år <3
It's all bittersweet...
De där tankarna som jag inte vill ha, som stundtals äter upp min hjärna. Alldeles förvirrad. Sådär så att jag blir galen på mig själv. Men de där tankarna som jag inte haft på så, så länge, som ger mig hopp och tron tillbaka. Helt plötsligt upptäcker jag mig själv med ett fånigt leende och dagdrömmar. Älskar det!
Och dagdrömarna där jag vågar. vill jag våga, vågar jag våga? Men så vågade jag lite, pyttelite. Men det blev kanske fel? så lyssnar jag på den där podden, åhh den där underbara onsdagspodden som numera är på torsdagar. Den där ljuvliga, lite mörkare rösten denna torsdag gav mig tankar. Sådär tänk om ni vet?! Nä klart ni inte vet, för jag skriver ner en masa rader för att få ur de där tankarna ur mig. Men kan inte hjälpa att det är mysigt med dagdrömmar.
Punkt. godnatt. om några år bläddrar jag tillbaks och minns de där tankarna, dagdrömmarna och det fåniiga leendet på mig själv.
Och dagdrömarna där jag vågar. vill jag våga, vågar jag våga? Men så vågade jag lite, pyttelite. Men det blev kanske fel? så lyssnar jag på den där podden, åhh den där underbara onsdagspodden som numera är på torsdagar. Den där ljuvliga, lite mörkare rösten denna torsdag gav mig tankar. Sådär tänk om ni vet?! Nä klart ni inte vet, för jag skriver ner en masa rader för att få ur de där tankarna ur mig. Men kan inte hjälpa att det är mysigt med dagdrömmar.
Punkt. godnatt. om några år bläddrar jag tillbaks och minns de där tankarna, dagdrömmarna och det fåniiga leendet på mig själv.
Året 2013...
2013 kändes som det längsta året någonsin. Dagarna kändes som månader och tycktes mest stå stilla. All denna väntan på provsvar som var hur jobbiga som helst. Sveken som kom, men kvar står jag, med fina vänner som förstod och hejjade på mig hela vägen. Än är inte resan över, men jag har lärt mig massa om mig själv, men framförallt har jag lärt mig att lyssna på min kropp och vila trots att jag ibland har svårt för det. För med den där dumma magen kom också tankarna och känslorna jag inte ville känna.
Våren kom och jag ignorerade den dumma magen. Jag fyllde år och så många fina vänner kom och uppvaktade mig. Jag fick också en fin sommar där jag chansade och fick ett roligt sommarjobb där jag kunde fösvinna för en stund. Jag kämpade mig igenom rehab och en förlorad aptit för att kunna spela beachhandlboll. Jag hittade tillbaks till leendet och glädjen över livet. Den genomskinliga huden blev sokysst i Grekland med en av de bästa, som stått och hejjat jämte och med mig, varenda dag. Tack! Sånna vänner växer inte på träd. Jag har legat tyst i sällskap av fina vänner som bara va för att jag knappt orkade gå. Jag fick så fina så kort och gåvor för att må bättre. Så himla fint <3 Och så var det alla mysiga kramar där jag kände mig så trygg... Där jag ser det positiva framför det negativa.
Och hösten kickstartades med att börja skoln igen, i en lugn takt. Och spela handboll. Ojj så kul! Jag fick världens mysigaste kram av en så fin brorson som saknade mig sååå. Och världens lyckligaste systerdotter som jag överraskade på julkonserten. Och så fick jag till slut säga adjö till världens finaste Mormor, som jag saknar.
En kall höstkväll åkte jag i illfart till akuten för att komma hem många timmar senare med ännu en diagnos - anafylaktiskt reaktion. Hej kortisonkur och bära med sig en säck mediciner (känns det som). Men med ont kommer alltid något gott. Jag blev hyperaktiv av kortisonet och orkade mer och mer, dumma magen försvann och jag njöt av en aptit som kom lite väl för bra tillbaks.
Och julen, ojj vilken underbar jul med hela tjock släkten. Världens finaste Carlén överraskade alla på nyårsafton.
Och nu är 2014 här. Ojj vilket superår det ska bli. Finns så många fina määnniskor mitt liv som gör mig så stolt och lycklig. jag hoppas att vi får ett fab år tillsammans. Det finns inga ord som kan sätta pränt på hur tacksam jag är att ni kämpat med mig igenom hela 2013. Så mnga tårar som fällts när jag legat hjälptlöst och inte vet hur jag skulle ta mig ur den onda cirkeln med magen. Men ni stod kvar och hejjade och förstod och gjorde mina dagar till de bättre. Livet alltså <3
saknaden är stor...
Trots att jag vetat och väntat att denna dagen skulle komma så blir det påtagligt. Det känns lite overkligt att aldrig mer få ta din hand, se ett leende och hoppas på att du minns mitt namn. Och när du gör det, är det så självklart för dig, för varför skulle du inte veta vem jag va.
Jag minns sommaren jag sommarjobbade på pågens. När jag varje vecka lämnade av ditt favoritbröd och vi satt i solen och drack kaffe och åt rostemackor med apelsinmarmelad. Hur jag jämnt kom och plockade halvmogna krusbär och du mest grimaserade för de va så sura. Sött ska det va. Och så doppade du din lilla sockerbit i kaffet och tog fram wertherskarameller.
Julen kommer inte vara sig lik utan mormor som spejar efter tomten och hugger in på gottebordet. Som drar fram den stora stolen för tomten är gammal & tjock om magen och måste sitta ordentligt. Hur du alltid försökte göra dg julfin och lägga ett julkrött läppstift trots att läpparna dina va smala som streck. som sedan spred till det varmaste leendet med busigt glim i ögona när tomten ropde upp ditt namn. Och varje år får du minst en påse werthers eller rollokolor som du glatt delade med dig till oss alla. Sedan stoppade du en näve i din lilla gömme i en egensydd innerfick i tröjan.
Jag vart så rädd att jag inte skulle hinna säga hejdå. Jag låg och var så sjuk så länge och missade alla roliga tillställningar. Men så en dag i somras när jag äntligen orkade hälsa på dig och du ropade på mig precis som om jag vore 5 år igen och viskade små hemlisar som bara var för mina öron. Och så skulle vi dricka Cola och smaska på salta Tuckex. Och nu senaste gången när du satt i rullstolen och såg så ledsen ut, men så kom jag & Wille å hälade på och kastade boll. Och ett litet leende sprack upp. och så fick jag hålla din varma hand och smeka din kind och dra bort locken från ansiktet en sista gång. Den här sista gång p sjukhuset, där du försökte klämma åt min hand som du alltid klagade va på tok för stel och kall. Och så sa jag mitt namn och du drog på en smil. jag vet att du vet att jag var där, trots att du blundade mest hela tiden.
Julen kommer inte vara sig lik utan mormor som spejar efter tomten och hugger in på gottebordet. Som drar fram den stora stolen för tomten är gammal & tjock om magen och måste sitta ordentligt. Hur du alltid försökte göra dg julfin och lägga ett julkrött läppstift trots att läpparna dina va smala som streck. som sedan spred till det varmaste leendet med busigt glim i ögona när tomten ropde upp ditt namn. Och varje år får du minst en påse werthers eller rollokolor som du glatt delade med dig till oss alla. Sedan stoppade du en näve i din lilla gömme i en egensydd innerfick i tröjan.
Jag vart så rädd att jag inte skulle hinna säga hejdå. Jag låg och var så sjuk så länge och missade alla roliga tillställningar. Men så en dag i somras när jag äntligen orkade hälsa på dig och du ropade på mig precis som om jag vore 5 år igen och viskade små hemlisar som bara var för mina öron. Och så skulle vi dricka Cola och smaska på salta Tuckex. Och nu senaste gången när du satt i rullstolen och såg så ledsen ut, men så kom jag & Wille å hälade på och kastade boll. Och ett litet leende sprack upp. och så fick jag hålla din varma hand och smeka din kind och dra bort locken från ansiktet en sista gång. Den här sista gång p sjukhuset, där du försökte klämma åt min hand som du alltid klagade va på tok för stel och kall. Och så sa jag mitt namn och du drog på en smil. jag vet att du vet att jag var där, trots att du blundade mest hela tiden.
jag är så tacksam att jag få minnas dig som lycklig och fridfull.
Hoppas du har det bra där uppe, att du äntligen får återförenas med morfar och lilla änglamoster. Så himla glad är jag över att få ha en mormor som dig, som gav mg så mycket glädje, lycka och kärlek. Imorrn så säger vi hejdå på riktgt. Imorrn får du frid. <3hjhj
Hoppas du har det bra där uppe, att du äntligen får återförenas med morfar och lilla änglamoster. Så himla glad är jag över att få ha en mormor som dig, som gav mg så mycket glädje, lycka och kärlek. Imorrn så säger vi hejdå på riktgt. Imorrn får du frid. <3hjhj
Och så rann bägaren över...
och jag känner mig kvävd. Jag har känt en tomhet utan dess like som gräver sig djupt in i själen. Samtidigt som ett mörkt moln yr runt mig.. Så mycket tankar, känslor och besvikelse. Alla dessa taggar utåt, som jag inte vill ha. Jag har läst och googlat en hel del senaste året, när en dum mage kommmit i vägen. För att förstå mig själv. Jag har kunnat lägga pusselbit för pusselbit. De börjar falla på plats. Jag börjar samtidigt se ljuset i tunneln. Att hitta min plats i världen. Att ta examen för MIN skull och ingen annan. Att hitta ett jobb som JAG vlll ha. Att kämpa för min egen skull. Att tro på mig själv, för vem annars gör det? Sluta vara alla andra till lags. Sluta få skuldkänslor över saker som borde vara självklara. Att alltid vara den där osynliga flickan. Jag ska eliminera de där känslorna som får mig att känna mig ovärd och ovälkommen. Samtalen jag ringer för sällan som alltid känns som att jag är en tidstjuv. Men ringer jag inte så bryr jag mig inte. Frågorna jag knappt vågar ställa för att jag vill inte vara den där lilla flckan som är för liten och bara i vägen. Jag har levt hela mitt liv att vara alla andra till lags.
Häromdagen va jag på ett event som gav mig så mycket boozt. Som fick mig att tänka att hur kan okända människor lyckas ge mig så mycket positiv respons när jag aldrig hör det av dom jag vill höra det från? Besvikelsen blir liksom bara större och större. Och tankarna kommer nu när den som älskat mig mest i livet har åkt till himmelen. Så vad gör väl det nu om jag längtar efter att fly en annan värld?
jag är så tacksam att jag lyckades bli frisk nog att få hålla din hand och pussa din kind en sista gång. Nu får du äntlgen återförenas med morfar som du vart från nästan ett halvt sekel. Och din största stolthet, min änglamoster. Jag hoppas du kan ge min fina fina vita ros en kram som jag saknar så himla mycket. Jag vet att ni tre vakar över mig och hejjar på mig. Kommer sakna dg, trots att du knappt kände igen mig. Varje gång jag dricker kaffe så tänker jag på alla våra mysiga kaffestunder där du lät mig flosofera om lvet och framtiden. Alla gånger jag flytt till din trygghet när ingen annan vuxen fanns. tack finaste mormor att du alltid trott på mig, fått mig att känna mig värd livet, skyddat mig från allt det onda när jag vari för liten för att förstå. Vila i frid...Julen kommer inte kännas likadant utan att köpa en påse rollokolor och werthers orginal, dna favvogodisar <3
Trött tjej...
Jag är så fruktansvärt trött just nu, men kan inte sova. Magen gör sig påmind. Denna veckan har verkligen inte varit min vecka. Tröttheten har suttit i. Koncentrationen varit noll. Jag har varit lite sådär förvirrad som jag brukar, när jag är övertrött. Idag hämtade jag i alla fall ut mina näringsdrycker. Får se om de kan locka fram lite aptit. Inte ens mitt favoritgottis smakar gott. Nån gång per år köper jag lyxigt lösgodis. Det är minttryffel med mörk choklad samt mörk hembakad kola jag tycker bäst om. Jag köpte hem några bitar för redan en vecka sedan, men har inte alls varit sugen. Imorrn är det är megalång dag. Har en deadline på ett projekt som ska in 15:00. Känns lite jobbigt att vi har mycket småpill kvar att göra. På kvällen ska jag spela min första handbollsmatch. Jag hoppas att jag orkar mer än 10 minuter. Känns lite jobbigt, för nu har det gått så pass många veckor att de nya i laget, som inte vet om att jag var väldigt sjuk förra säsongen, nu undrar varför jag får lite specialbehandling. Jag måste nog förklara mig. Det känns superjobbigt. Jag ursäktar mig hela tiden, och de som jag är nära i laget stöttar verklign mig till 100%. De tycker liksom inte att jag ska be om ursäkt för att jag varit sjuk. Det är så svårt för vissa att förstå att det är jobbigt med dålig aptit och ett illamående from hell. Men jag klandrar ingen. jag har svårt att förstå det själv. Hur jag helt plötsligt har en kropp som jojobantar sig själv. Hur jag pendlar i vikt, beroende på vilket humör magen är på. Idag när jag hälsade på min brors restaurang, försökte han få mig att äta en av mina favoritsoppor. Jag kämpade med att få i mig, men det var inte mycket som gick ner mer än buljongen. Usch jag hoppas, hoppas att näringsdryckerna hjälper. Jag ska egentligen dricka en om dagen, men jag har inte få i mig något ikväll, så ska testa imorrn som mellis innan uppvärmning inför matchen. Jag hoppas jag tål den. Får nog ta och försöka sova innan tankarna tar över...
Ajaj kroppen...
emellanåt får jag riktigt ont i magen. Och då och då har jag fortfarande dåliga magdagar, som tar så himla mycket energi. Det värsta är att det tar flera, flera dagar att återhämta sig. I förra veckan var jag hos min dietist. Hon känns verkligen klok och det är skönt att få hjälp. Jag har ju börjat träna och spela lite handboll igen. Men jag märker att jag blir trött snabbt. Och när det väl kommer, så blir jag så himla yr och illamåendet och aptiten har inte riktigt hämtat sig som jag hade önskat. Så nu ska jag börja med näringsdrycker. hoppas hoppas de hjälper mig att bli mindre trött. Att jag kommer orka mer och få mindre ont i magen.
Fullspäckad helg...
Sitter här på jobbet i bokhandeln på skolan. Har kommit in sådär en 5 kunder. Varje gång jag tänkt sitta å plugga så blir man liksom lite avbruten. Helst hade jag velat ha kunder hela tiden. Men det är rätt soft jobb. Hursomhelst, efter jobb ska jag åka raka vägen opp till Göteborg. Ska jobba imorrn. Men ikväll väntar middag med min kusin och sen ska vi möta opp mina fina finanstjejer å deras lilla crew uppe i Götet. Som vanligt går jag å min vän Andreas om varann. Han åker ner när jag åker opp.
Det blir en fullspäckad helg. Har fått tacka nej till diverse inviter, men så är det. Jag prioriterar vänner före. Dessutom var det himla länge sedan vi sågs alla fr killkompisgänget från gymnasietiden, deras tjejer osv. Ska bli trevligt. Och på söndag blir det nog fika och handboll med Andreas :)
Det blir en fullspäckad helg. Har fått tacka nej till diverse inviter, men så är det. Jag prioriterar vänner före. Dessutom var det himla länge sedan vi sågs alla fr killkompisgänget från gymnasietiden, deras tjejer osv. Ska bli trevligt. Och på söndag blir det nog fika och handboll med Andreas :)
Att älska adrenalin...
Jag minns hur jag under vårkanten va så slutkörd. Där varje steg till sjukhuset va så tunga. Hur allt bara snurrade och den där magen gjorde sig så himla påmind. Hur jag stirrade blint på ett glas havremjölk och två stackars skorpor och förgäves skulle locka fram aptiten. Hur armar och händer va alldeles söndestuckna av alla kanyler och prover som skulle tas. Det känns så himla länge sen, fast ändå inte. Jag är sån som vill se livet från den positiva sidan. Oj, va jag har kämpat sedan jag började må bättre, men all rehabträning för att axeln skulle bli bra. För att jag skulle få spela beachhandboll som nästan slutade i katastrof med en mage som bråkade från helvetet.
Hursomhelst så lyckades mina tjejer kamma hem B-guldet i sin klass och mitt killag åkte ut i 16del i A-slutspelet i Åhus. För någon vecka sedan begav jag mig mot min första inomhusträningen på ett år. Helt sjukt att det var ett år sedan axeln pajjade. Men jag är så stolt att jag har bitit ihop och kämpat mig igenom rehab och en bojkottande kropp. För vet ni, förstår ni hur galet roligt det är med adrenalinkickar? Asså förra helgen hade jag min första inomhusmatch. Visserligen en träningsmatch, men ändå. Och jag orkade bara några få minuter innan jag blev yr å illamående. Då är det bara att hämta andan på bänken och vila ett slag å sen på det igen. Nu i söndags när vi mött samma lag för en rematch, orkade jag mer. Som mest i 5 minuter i sträck. Det låter kasnke lite, men försök ni att kuta fram å tillbaks om man vart så död som jag varit och är alldeles otränad. Och jag gjorde till och med ett mål. Det va så otroligt roligt. Och igår var det träning igen. Och idag är jag helt slut. Jag minns hur dietisten innan sommaren sa att jag måste lära mig att slappna av och inte jämnt å ständigt vara ute efter adrenalinkickar. Det är otroligt svårt, men när jag har hittat balansen som jag trivs med så ska jag minsann ge yoga en chans. Fast adrenalinsuget är det bästa jag vet. Att ha något att göra exakt hela tiden. Att ha sådär högt tempo. Att jämnt och ständigt va på språng. Det är livet för mig...
hejhej
Det har varit lite tyst ett tag. Jag har bara njutit av livet och tagit igen allt det sociala. Jag har mått ganska ok. Jag har dock märkt att skola + jobb + träning gör en trött. Så alltsomoftast blir det powernap efter skolan. Och på måndagar efter handbollsträningen (Ja, jag har börjat spela igen, fast är otroligt snäll så inte axeln tar stryk igen) så dimpar jag rätt i säng efter en dusch. Helt sjukt, annars brukar jag va hur sprallig som helst. Maten går så mycket bättre. Jag har börjat kunna få i mig frukost. Yoghurt eller en smoothie är favoriten. Jag har lärt mig att lyssna på min kropp mer. Och jag orkar inte tänka på kalorier hit eller så. jag vill bara att min aptit ska kvarstå och kanske bli ännu lite bättre. min tanke är nog att jag ska ta det ganska lugnt så här i slutet av min utbildning. Av någon anledning så blir jag mycket tröttare av att sitta å läsa och knappa framför en skärm hela dagarna än att t.ex jobba i 6 timmar.
Livet är helt ok, jag ska bara lära mig att leva så som min kropp vill att jag ska leva...
Livet är helt ok, jag ska bara lära mig att leva så som min kropp vill att jag ska leva...
Semester...
Lagom till att hösten återvänder till Sverige, flyr jag till värmen i Grekland. Har lite småfix kvar innan jag beger mig till Josse ikv och vi inleder semestern med god mat. Sedan blir det nog uppesittarkväll med Mamma mia filmen, då vi ska åka till öarna den spelades in i. Och så har jag bestämt att sitta uppe inatt och plugga då vi måst åka redan vid 4. Är lite nervös för att vi ska förova oss. åhh va jag längtar. det har liksom inte känts som att vi ska iväg förrän idag faktiskt då jag började packa. så här dags imorrn är vi nog å upptäcker Skiathos. får hoppas att hotellet är minst lika fint som på bilderna och av betygen att döma.
Livet...
Oj va jag är lycklig. Den här sjukdomshistorian som sakta smugit på mig och knackat på min rygg. Som gjorde mig mer död än levande under en tid, som nästan känns som en evighet trots att det knappt är ett år sedan första symptomen visade sig. Den känslan att ligga helt utslagen dag efter dag, att inte kunna sova pga smärtor, att sova för att mediciner gör en alldeles matt, att kämpa för att kunna äta och sedan må illa resten av dagen. De där känslorna, de är nästan som bortblåsta. Senaste 2 veckorna har verkligen varit upp-och-ner. Magen har inte mått som den ska. Jag har varit jätterädd för att bli sådär trött och inte orka något, inte kunna äta, så som för bara en kort tid sedan. Jag pratade med en fin vän som är hem-hemma i swe. Som har en närstående som har UC. Som är van vid allt det här. Så berättade jag att jag förtränger tiden jag mått som sämst, för jag vill leva i nuet. Jag vill njuta av varje ögonblick där jag ler. Jag glömmer att jag varit ledsen och frustrrad för att jag inte kunnat påverka min situation till den bättre. För att min egen kropp gör mig sjuk och sådant rå man inte över. Får jag en bra dag så lever jag på den dagen så mycket jag bara kan. Jag tar livet med en klackspark efter allt det tråkiga jag fick genomgå. En ekonomisk situation som var så jobbig, som låg till grund för att jag fick en käftsmäll och det sa pang så vart jag jättesjuk.
Jag är så glad att jag får jobba deltid, inte mer än ca 20h/veckan. Resterande tid har jag tagit mig tid att träffa vänner och familj. Sådant jag inte orkade med under så, så stor del av senaste året. Senaste veckan så har jag prickat in flera utflykter med min fina brorsdotter V, shoppat massa nytt till garderoben då alla sommarplagg blivit stora. För vet ni vad, jag ska nämligen iväg på min allra första solsemestern nåonsin. Finaste Josse bokade resan och vi läntgar så att få spendera kvalitetstid och uppleva äventyr tillsammans. Sedan har allt med CSN löst sig så bra det bara kunnat och det känns skönt att inte behöva oroa sig för ekonomin. Skolan väntar runt hörnet och antagligen får jag lite förlängt på min nuvarande sommaranställning till hösten som extraanställd. Jag är på G.
Även om min kropp och jag inte riktigt är överens vad som bör vara, så är jag ok. Jag kan hantera smärtan och tröttheten. MIna närmaste förstår mig. Jag skäms inte längre lika mycket och jag ursäktar mig, men försöker lära mig att det är ok att springa iväg, eller ta en medicin osv. Det är klart att någonstans inom mig, så är jag fruktansvärt rädd för att hamna i den sits jag just lyckats ta mig ur. Det är främt frustrerande att vara sjuk så pass länge. Nu håller jag tummarna för att proverna ser bra ut och att de kan faställa en diagnos som är ok nog för dietisten att gå igenom med mig till hösten. För jag längtar att få läsa klart det jag skall av min utbildning och plocka ut en examen. det skall gå, hur mycket jag än måste kämpa.
Det är galet vad livet kan vända på 3 röda. skönt är det, för som sagt, jag lever på de goda dagarna trots att de sämre varit bra många fler. Jag låtsas leva som vanligt, så som innan sjukdomen artade sig, men det e sårt. Det är ok att inte supa. Det är ok att sätta sig ned ett slag för kroppen är trött. Det är ok att ligga och vila och hämta krafter för att orka leka med ett litet syskonbarn. Jag har lärt mig att det är ok att saker och ting får ta sin lilla tid. För just nu går livet precis så som jag önskar. Kanske lite väl snabbt, för snart är sommaren över. Men oj vilken fin sommar hittills.
Man ska inte ropa hej...
Oj va jag verkligen har njutit av att kunna äta, sova, inte har ont exakt hela tiden och vara dödstrött. Jag har fått leva ett värdigt liv under en kort period. Men nu är den där jäkla magen tillbaks. Blir så trött. Blir trött på att jaga läkare, trött på att jag inte vet hur jag mår från en dag till en annan, blir trött på att ha ont och inte veta va som orsakar den. Det kan inte vara enbart ibs, det är konstaterat. Så vad är det för fel. Jag vill bara vara en normal ungdom som inte behöver tänka och analysera över vad jag stoppar i mig. Jag som blev så himla glad i förra veckan när sjukgymnasten jag träffar varje vecka pga axeln, ser hur jag strålar och att jag byggt upp mig igen.Frustrerande att inte veta vad det e är för fel på mig...
En handbollshelg....
Jag är lite ålig på att uppdatera. Jag lever och njuter av sommaren och livet. I torsdags åkte jag ungefär Skåne runt. Jag mötte upp Isabelle tidigare på dagen för att till slut förenas med resterande lite utanför åhus, i Yngsjön, där en i laget hade sommarstuga. Åhh va mys. Kände mig som 13 igen och åkte på läger. Vi grillade och snackade taktik och annat tills det hann bli beckmörkt. Då fick vi för oss att kasta boll och springa ned till stranden och doppa fossingar i det iskalla vattnet.
På fredagen steg jag opp tidigt, då jag skulle möta upp mina killar för att spela i företagsklassen. De andra sov djupt ännu och hade ett par timmar till på fm innan det var dags. Det var strålande sol och inte en endaste regndroppe. De första timmarna gick väl bättre för mig, jag stod i mål för tjejerna, trots att jag aldrig stått i mål gick det rätt så bra i alla fall första matchen som vi gick ifrån med en vinst. Tyvärr vågade jag inte satsa fullt ut med killarna iom min skadade axel och det blev inte riktigt mål utifrån, däremot satte jag straffarna och lyckades skrapa ihop en 10 poäng. Framåt eftermiddagen var jag väldigt tilltagen. Magen hade under natten och fm bråkat med mig och jag fick inte behålla någon mat. Jobbigt med tanke på att jag hade 11 matcher och 12 timmar i solen. Sjukhustältet gav mig resorb. Men allting gick bra, jag var otroligt sliten och trött men orkade igenom en resa på nästan 4 timmar mot jobb tidigt lördag morgon, för att sedan fira Carro på kvällen. På söndag kväll när jag kom hem från jobb så somnade jag nästan på studs. Idag är det redan tisdag och dags för allvar igen :)
På fredagen steg jag opp tidigt, då jag skulle möta upp mina killar för att spela i företagsklassen. De andra sov djupt ännu och hade ett par timmar till på fm innan det var dags. Det var strålande sol och inte en endaste regndroppe. De första timmarna gick väl bättre för mig, jag stod i mål för tjejerna, trots att jag aldrig stått i mål gick det rätt så bra i alla fall första matchen som vi gick ifrån med en vinst. Tyvärr vågade jag inte satsa fullt ut med killarna iom min skadade axel och det blev inte riktigt mål utifrån, däremot satte jag straffarna och lyckades skrapa ihop en 10 poäng. Framåt eftermiddagen var jag väldigt tilltagen. Magen hade under natten och fm bråkat med mig och jag fick inte behålla någon mat. Jobbigt med tanke på att jag hade 11 matcher och 12 timmar i solen. Sjukhustältet gav mig resorb. Men allting gick bra, jag var otroligt sliten och trött men orkade igenom en resa på nästan 4 timmar mot jobb tidigt lördag morgon, för att sedan fira Carro på kvällen. På söndag kväll när jag kom hem från jobb så somnade jag nästan på studs. Idag är det redan tisdag och dags för allvar igen :)
Ballerina choko & handboll
Jag har hittat en ny grej att gilla. Ballerina choko. Så himmelskt goda, å chokladiga. Jag som inte ens gillar kakor. Senaste dagarna har mest handboll snurra i mitt huvud. Sedan jag drog axeln i höstas och allt det onda med magen så har handboll å träning legat på is. senaste veckorna har aptiten kommit mer och mer tillbaks, vilket gjort mig piggare och orkar mer. så mycket beachhandboll och rehab att jag ska våga spela i Åhus beachhandbollsfestival nu på fredag. längtar ihjäl mig.
