Camme

och jag känner mig kvävd. Jag har känt en tomhet utan dess like som gräver sig djupt in i själen. Samtidigt som ett mörkt moln yr runt mig.. Så mycket tankar, känslor och besvikelse. Alla dessa taggar utåt, som jag inte vill ha. Jag har läst och googlat en hel del senaste året, när en dum mage kommmit i vägen. För att förstå mig själv. Jag har kunnat lägga pusselbit för pusselbit. De börjar falla på plats. Jag börjar samtidigt se ljuset i tunneln. Att hitta min plats i världen. Att ta examen för MIN skull och ingen annan. Att hitta ett jobb som JAG vlll ha. Att kämpa för min egen skull. Att tro på mig själv, för vem annars gör det? Sluta vara alla andra till lags. Sluta få skuldkänslor över saker som borde vara självklara. Att alltid vara den där osynliga flickan. Jag ska eliminera de där känslorna som får mig att känna mig ovärd och ovälkommen. Samtalen jag ringer för sällan som alltid känns som att jag är en tidstjuv. Men ringer jag inte så bryr jag mig inte. Frågorna jag knappt vågar ställa för att jag vill inte vara den där lilla flckan som är för liten och bara i vägen. Jag har levt hela mitt liv att vara alla andra till lags. 

 

Häromdagen va jag på ett event som gav mig så mycket boozt. Som fick mig att tänka att hur kan okända människor lyckas ge mig så mycket positiv respons när jag aldrig hör det av dom jag vill höra det från? Besvikelsen blir liksom bara större och större. Och tankarna kommer nu när den som älskat mig mest i livet har åkt till himmelen. Så vad gör väl det nu om jag längtar efter att fly en annan värld?

 

jag är så tacksam att jag lyckades bli frisk nog att få hålla din hand och pussa din kind en sista gång. Nu får du äntlgen återförenas med morfar som du vart från nästan ett halvt sekel. Och din största stolthet, min änglamoster. Jag hoppas du kan ge min fina fina vita ros en kram som jag saknar så himla mycket. Jag vet att ni tre vakar över mig och hejjar på mig. Kommer sakna dg, trots att du knappt kände igen mig. Varje gång jag dricker kaffe så tänker jag på alla våra mysiga kaffestunder där du lät mig flosofera om lvet och framtiden. Alla gånger jag flytt till din trygghet när ingen annan vuxen fanns. tack finaste mormor att du alltid trott på mig, fått mig att känna mig värd livet, skyddat mig från allt det onda när jag vari för liten för att förstå. Vila i frid...Julen kommer inte kännas likadant utan att köpa en påse rollokolor och werthers orginal, dna favvogodisar <3