Camme

Fågelkvitter väckte ett väldigt tungt huvud denna måndagsmorgon. Solstrålarna letade sig genom trädens blomsterklädda grenar och in genom springan mellan täcket och mina sömndruckna ögon. Sakta men säkert väcktes jag till liv och möttes av en blick jag inte sett på länge. Mr herr Björn har fått krama om mig och lyft bort det värsta av betongklumpen. Snart pep det en väldans massa i telefonen. Fina gratulationer och vackra ord. Det sätter sig rakt i hjärtat och in i själen. Hur fina vänner har inte jag då? Och hur förtjänar man sådana vackra ord?

Jag bestämde mig för att tvätta bort det gråa ytskiktet och sätta på mig en mask. Idag var min födelsedag och jag skulle få njuta. Jag mötte upp en killkompis för en lunch i solen. Jag köpte lite fika för att fira min bror som fyllde år i förra veckan och mig själv såklart. jag gick en runda i stan och hittade den sötaste sommarklänningen som jag gav mig själv i födelsedagspresent. Hela dagen fick jag fina meddelande och solen sken. Och så ringde mamma. Finaste lilla mamma som är helt fantastisk. Hon gör de mest magiska sakerna för mig. För vet ni vad? Vet ni vad hon gett mig i födelsedagsgåva? Det är liksom sånt man inte ens drömmer om, för det är så stort. Jag har fått en resa till asien. Att få upptäcka mina rötter tillsammans med familjen. Den gåvan har jag i för sig vetat i 2 månader. Så det är därför jag bara måste bli fin tills dess. Men nu berättade hon att hon betaler all vaccin och har bokat ett enkelt rum åt mig till alla ställen vi ska till. Att jag inte behöver oroa mig för pengar för hon står för allt. Plötsligt känns inte min gåva till henne som något speciellt. Hon fyllde nämligen år en vecka innan mig, och jag gav henne i present att jag skulle laga en lyxig 3-rätters middag på fisk & skaldjur åt oss. Sedan skulle vi dricka bubbel, lägga ansiktsmask och lägga oss i ett varmt bubbelbad - hemma hos mamma.

Nu ska jag sätta på mig en söt liten klänning och fixa till lite tilltugg och koka en chokladsås. För snart kommer fina vänner förbi och firar mig. Jag är så glad och tacksam att jag har så fina fantastiska människor i mitt liv. Ni gör mig fuländad!

Jag är så beroende av musik. Och speciellt vissa låtar eller textrader. De kan liksom framkalla en känsla, en känsla man inte kan ta på. Inatt försökte jag klä på mig en mask. För att få en stund med mig själv. Att kunna se mig själv i spegeln och tycka att den där tjejen i spegeln är reko. Jag kvävs snart av min rädsla. Och jag får be om ursäkt för att jag plitar ner så många tråkiga rader. Men jag måste få ventilera. Även om ni inte förstår så får jag ett litet andrum. För ni förstår, jag har svårt att gråta. Jag vill så gärna bara gråta hysteriskt och krama om goa nallen Herr Björn som torkat många tårar i mitt förra liv. Men han sitter där och väntar på att få krama om mig hårt, hårt. Jag är så lost. Jag vet inte varthän jag ska ta vägen. Jag känner mig som en likgiltig, apatisk människa som just flytt från värsta kriget. Jag kan inte se mig själv i spegeln. Vacker musik har ljudat ur högtalarna sedan igår. Det blir lite fuktigt i ögonvrån och hjärtat lättar aningen, men just det där tunga som sätter sig som gjuten betong över bröstet. Det där försvinner inte. Jag har lärt mig att jag är dålig på att lätta på hjärtat. Så senaste åren har jag gjort det. Men det är fortfarande lite jobbigt. Och just detta här känns fruktansvärt. Tids nog måste jag. Och till det krävs oehörd mod, jag vet inte om jag är så modig eller vart jag ska hitta den? För att tusen frågor snurrar i mitt huvud just nu. Varför jag, varför nu? Det är kanske inte så illa som det scenario jag målar upp, men tills jag vet 100% säkert så har jag en varm stickande känsla i kroppen, men egentligen skakar hela kroppen som om den vore köldskadad. Hjärtat slår tunga och hårda slag. Det är svårt att andas och jag få en spykänsla utan dess like. Magen känns som om den fått uthärda 100 hårda slag. Jag vill fly in i drömmarnas land och vakna upp en vacker solig dag, för att få det bekräftat att det ändå är ganska ok. Ingen fara skedd. Att jag kan pusta ut. Men tänk så är mtt värsta scenario är sann? Hur tar jag mig därifrån då? Hur fortsätter jag leva som jag har gjort de senaste 4 månaderna? Detta här känns som en overklig mardröm. En mardröm jag vill vakna ur. Men så inser jag att det inte alls är en mardröm...

Jag är ganska så trasig just nu. Jag behöver ha ett andrum att skriva av mig på. Det känns som en jäkla käftsmäll. Livet har rullat på så underbart senaste månaderna. Mitt 2011 med mitt nya jag har varit så otroligt bra. Sen kom det där som satte hjärtat i halsgropen. Jag får panik och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag vill gråta, men jag har glömt hur man gör. Ibland så avskyr jag mig själv lite väl mycket. Just nu är jag så rädd, så rädd att jag inte vet vart jag ska fly. Det känns otroligt tungt och jag är så otroligt arg på mig själv samtidigt som jag är så rädd att jag ska förstöra detta fina jag byggt upp. Och det där samtalet imorse, den rösten som jag undvikit och stött bort i mer än ett halvt års tid. Och så blir samtalet något jag aldrig i min vildaste fantasi skulle behöva oroa mig över. Fy fan för att jag tvingades fråga och undra - igen! Det har tagit mig så mycket mod att ta det där steget för 2.5 år sedan. Det är en skrämmande värld jag inte känner till alltför väl. Alla koder, regler och spel. Jag är så förvirrad i mitt lilla huvud. Jag vill bara gråta och skrika ut allt på en gång. Ni fattar ingenting. Men det är inte meningen heller. jag behövde ett andrum.

Nu checkar jag ut tills jag är människa igen. Tills hjärtat fallit tillbaks på sin rätta plats. Tills det där tunga i bröstet har släppt. Nu ska jag göra mig fin och skaka bort allt det där gråa och jobbiga. Det tar jag itu med inom sinom tid. Ikväll ska jag ha kul. Jag är nykter och jag ska inte dricka en enda droppe. För just nu hade det varit skönt att domna ut i en tequiladimma... Det här går emot allt vad jag tror på, men så känner jag tyvärr för tillfället. Och detta inlägg hör verkligen inte hemma i denna blogg. Men nu ska jag göra mig fin, bara för att känna att jag lever om ens för en sekund. Jag är sååå ledsen. Så förstörd. Så grå att det syns. Men nu tar jag på mig min mask. Jag ska göra mig fin och dansa bort mina bekymmer. När gryningen når sina timmar vill jag gråta mig till sömns. Snälla låt mig få gråta mig till sömns. Låt mig drömma om något fint och vackert. Eftersom jag fick en käftsmäll kan du gode gud vara så snäll och låta mig vara, om ens bara ett tag?

Tack!


Och så blev du mitt sår och jag blöder ihjäl... KEVLARSJÄL. Jag siktar mot en kevlarsjäl utan en endaste skråma.