Life's a bitch...
I lördags så var jag en så trasig människa. Jag va så ledsen och satt och skrev av mig. Bloggen skulle kludda så det kom inte opp. Idag sitter jag här igen. Minst lika ledsen. Jag vill vakna upp från denna mardröm. Jag är absolut ingen gnällspik eller gråter för inget Sist jag grät var 2009. För att en av de finaste människorna som gått på denna jord hastigt gick bort.
Hursomhelst. Detta är sjukt. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är som gör mig så här deppig. Men det är hela grejjen med att vara trasig i magen. Att inte kunna leva normalt. Att framtiden blir uppskjuten på obestämd tid, samtidigt stannar inte klockan. Att det är så fruktansvärt svårt med maten. När jag är i sociala sammanhang så försöker jag extramycket att vara "normal", men priset jag får betala är desto högre. Det är inte jättekul att va så dödstrött att kroppen knappt orkar sitta upprätt. Det är inte jättekul att ta fram en barnmatsburk när alla andra äter god mat som lagts ned med extramycket kärlek och själ. Jag vil göra så mycket mer. Andra ser fram emot våren, men jag måste antagligen sitta instängd inomhus för att inte förstöra den utredning som tagit 3,5 månader redan. För att jag har svår pollenallergi med tillhörande tung astma. Och som kräver kortisonkur emellanåt. Allt är en enda ond cirkel. Jag har så fina förstående vänner. Som bjuder in mig på grejjer trots att jag inte kan göra allt som de kan. Trots att jag inte dricker. Trots att jag är trött. Trots att jag inte orkar gå runt i butiker för jag måste vila emellanåt. Trots allt detta kan jag inte hjälpa att jag får otroliga skuldkänslor. Om de slutar att höra av sig för att det är tråkigt när de inte får svar. Eller det inte är lönt att fråga för att jag ändå är tråkig som inte dricker eller festar. För att jag inte finns där tillräckligt mycket. Jag är inte tillräckligt bra vän, dotter eller syster. Just idag är jag inte alls stark....
Hursomhelst. Detta är sjukt. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är som gör mig så här deppig. Men det är hela grejjen med att vara trasig i magen. Att inte kunna leva normalt. Att framtiden blir uppskjuten på obestämd tid, samtidigt stannar inte klockan. Att det är så fruktansvärt svårt med maten. När jag är i sociala sammanhang så försöker jag extramycket att vara "normal", men priset jag får betala är desto högre. Det är inte jättekul att va så dödstrött att kroppen knappt orkar sitta upprätt. Det är inte jättekul att ta fram en barnmatsburk när alla andra äter god mat som lagts ned med extramycket kärlek och själ. Jag vil göra så mycket mer. Andra ser fram emot våren, men jag måste antagligen sitta instängd inomhus för att inte förstöra den utredning som tagit 3,5 månader redan. För att jag har svår pollenallergi med tillhörande tung astma. Och som kräver kortisonkur emellanåt. Allt är en enda ond cirkel. Jag har så fina förstående vänner. Som bjuder in mig på grejjer trots att jag inte kan göra allt som de kan. Trots att jag inte dricker. Trots att jag är trött. Trots att jag inte orkar gå runt i butiker för jag måste vila emellanåt. Trots allt detta kan jag inte hjälpa att jag får otroliga skuldkänslor. Om de slutar att höra av sig för att det är tråkigt när de inte får svar. Eller det inte är lönt att fråga för att jag ändå är tråkig som inte dricker eller festar. För att jag inte finns där tillräckligt mycket. Jag är inte tillräckligt bra vän, dotter eller syster. Just idag är jag inte alls stark....
Kommentarer
Trackback
