You were my mountain...
Allt som åren går, så blir fotona allt blekare, minnena blir lite suddigare och det går knappt att minnas alla de dofter som small mot en när dörren in till er öppnades. Snart så hördes höga ljuvliga skratt och tjo och så sprang vi alltid snabbt in till ditt rum, för att slippa de vuxna. För de va såååå pinsamma tyckte du. Och jag var ovetandes om det främmande språk och ord som utbyttes. Det dröjde inte många minuter förrän det knackades på dörren och vi bjöds på nybakat bröd, det där barbaribrödet och dippa. Någon sliskigt söt bakelse. läsk. Oj herregud vilken matfest. Alltid. Och det där stora, stora varma leendet från den gulliga lilla damen. Världens sötaste lilla mamma hade du. Som var så full av glädje. Och bilden som avbildades för några veckor sedan. Jag blir varm i själen och så, så lycklig för dina äntligen hittat tillbaks till glädjen.
Ibland så tittar jag ännu upp mot stjärnorna och hoppas du hör mina hemlisar. Eller jag vet att du gör det. För ibland så saknar jag dig så innerligt. Jag trodde aldrig att jag skulle få känna mig hel och skratta igen. Det var så mörkt i min själ så länge. jag fattades dig. Det skulle vara vi mot världen. Du skulle stå och hejja på mig in till mål och jag skulle hejja på dig..... Men du hoppade av tåget lite för tidigt. Så jag vart lite vilse i så många år. Jag bara vet att du ser på oss alla. Hur vi kämpat. Hur långt vi kommit. Men du har ändå varit med oss en bit på vägen.
Jag pratar inte med dig lika ofta längre. Jag har lärt mig att leva livet till fullo. Men jag bär med alla fina minnen och hur du lärde mig att jag va bra som jag va. Jag har tappat det lite på sistone. Det är lite sådär kallt i själen. Men jag börjar lära mig, jag ska lära mig att va lite mer ego. Deal!
Om några veckor gäller det. Om det går vägen. Hela vägen. Är du med mig? Jag önskar att du fysiskt var här, men en dag så ses vi igen. Tills dess så får du ha det fint med alla mina änglar.
Saknar dig... i år hade vi firat 10 år <3
It's all bittersweet...
De där tankarna som jag inte vill ha, som stundtals äter upp min hjärna. Alldeles förvirrad. Sådär så att jag blir galen på mig själv. Men de där tankarna som jag inte haft på så, så länge, som ger mig hopp och tron tillbaka. Helt plötsligt upptäcker jag mig själv med ett fånigt leende och dagdrömmar. Älskar det!
Och dagdrömarna där jag vågar. vill jag våga, vågar jag våga? Men så vågade jag lite, pyttelite. Men det blev kanske fel? så lyssnar jag på den där podden, åhh den där underbara onsdagspodden som numera är på torsdagar. Den där ljuvliga, lite mörkare rösten denna torsdag gav mig tankar. Sådär tänk om ni vet?! Nä klart ni inte vet, för jag skriver ner en masa rader för att få ur de där tankarna ur mig. Men kan inte hjälpa att det är mysigt med dagdrömmar.
Punkt. godnatt. om några år bläddrar jag tillbaks och minns de där tankarna, dagdrömmarna och det fåniiga leendet på mig själv.
saknaden är stor...
Trots att jag vetat och väntat att denna dagen skulle komma så blir det påtagligt. Det känns lite overkligt att aldrig mer få ta din hand, se ett leende och hoppas på att du minns mitt namn. Och när du gör det, är det så självklart för dig, för varför skulle du inte veta vem jag va.
Jag minns sommaren jag sommarjobbade på pågens. När jag varje vecka lämnade av ditt favoritbröd och vi satt i solen och drack kaffe och åt rostemackor med apelsinmarmelad. Hur jag jämnt kom och plockade halvmogna krusbär och du mest grimaserade för de va så sura. Sött ska det va. Och så doppade du din lilla sockerbit i kaffet och tog fram wertherskarameller.
Julen kommer inte vara sig lik utan mormor som spejar efter tomten och hugger in på gottebordet. Som drar fram den stora stolen för tomten är gammal & tjock om magen och måste sitta ordentligt. Hur du alltid försökte göra dg julfin och lägga ett julkrött läppstift trots att läpparna dina va smala som streck. som sedan spred till det varmaste leendet med busigt glim i ögona när tomten ropde upp ditt namn. Och varje år får du minst en påse werthers eller rollokolor som du glatt delade med dig till oss alla. Sedan stoppade du en näve i din lilla gömme i en egensydd innerfick i tröjan.
Jag vart så rädd att jag inte skulle hinna säga hejdå. Jag låg och var så sjuk så länge och missade alla roliga tillställningar. Men så en dag i somras när jag äntligen orkade hälsa på dig och du ropade på mig precis som om jag vore 5 år igen och viskade små hemlisar som bara var för mina öron. Och så skulle vi dricka Cola och smaska på salta Tuckex. Och nu senaste gången när du satt i rullstolen och såg så ledsen ut, men så kom jag & Wille å hälade på och kastade boll. Och ett litet leende sprack upp. och så fick jag hålla din varma hand och smeka din kind och dra bort locken från ansiktet en sista gång. Den här sista gång p sjukhuset, där du försökte klämma åt min hand som du alltid klagade va på tok för stel och kall. Och så sa jag mitt namn och du drog på en smil. jag vet att du vet att jag var där, trots att du blundade mest hela tiden.
jag är så tacksam att jag få minnas dig som lycklig och fridfull.
Hoppas du har det bra där uppe, att du äntligen får återförenas med morfar och lilla änglamoster. Så himla glad är jag över att få ha en mormor som dig, som gav mg så mycket glädje, lycka och kärlek. Imorrn så säger vi hejdå på riktgt. Imorrn får du frid. <3hjhj
Livet...
Oj va jag är lycklig. Den här sjukdomshistorian som sakta smugit på mig och knackat på min rygg. Som gjorde mig mer död än levande under en tid, som nästan känns som en evighet trots att det knappt är ett år sedan första symptomen visade sig. Den känslan att ligga helt utslagen dag efter dag, att inte kunna sova pga smärtor, att sova för att mediciner gör en alldeles matt, att kämpa för att kunna äta och sedan må illa resten av dagen. De där känslorna, de är nästan som bortblåsta. Senaste 2 veckorna har verkligen varit upp-och-ner. Magen har inte mått som den ska. Jag har varit jätterädd för att bli sådär trött och inte orka något, inte kunna äta, så som för bara en kort tid sedan. Jag pratade med en fin vän som är hem-hemma i swe. Som har en närstående som har UC. Som är van vid allt det här. Så berättade jag att jag förtränger tiden jag mått som sämst, för jag vill leva i nuet. Jag vill njuta av varje ögonblick där jag ler. Jag glömmer att jag varit ledsen och frustrrad för att jag inte kunnat påverka min situation till den bättre. För att min egen kropp gör mig sjuk och sådant rå man inte över. Får jag en bra dag så lever jag på den dagen så mycket jag bara kan. Jag tar livet med en klackspark efter allt det tråkiga jag fick genomgå. En ekonomisk situation som var så jobbig, som låg till grund för att jag fick en käftsmäll och det sa pang så vart jag jättesjuk.
Jag är så glad att jag får jobba deltid, inte mer än ca 20h/veckan. Resterande tid har jag tagit mig tid att träffa vänner och familj. Sådant jag inte orkade med under så, så stor del av senaste året. Senaste veckan så har jag prickat in flera utflykter med min fina brorsdotter V, shoppat massa nytt till garderoben då alla sommarplagg blivit stora. För vet ni vad, jag ska nämligen iväg på min allra första solsemestern nåonsin. Finaste Josse bokade resan och vi läntgar så att få spendera kvalitetstid och uppleva äventyr tillsammans. Sedan har allt med CSN löst sig så bra det bara kunnat och det känns skönt att inte behöva oroa sig för ekonomin. Skolan väntar runt hörnet och antagligen får jag lite förlängt på min nuvarande sommaranställning till hösten som extraanställd. Jag är på G.
Även om min kropp och jag inte riktigt är överens vad som bör vara, så är jag ok. Jag kan hantera smärtan och tröttheten. MIna närmaste förstår mig. Jag skäms inte längre lika mycket och jag ursäktar mig, men försöker lära mig att det är ok att springa iväg, eller ta en medicin osv. Det är klart att någonstans inom mig, så är jag fruktansvärt rädd för att hamna i den sits jag just lyckats ta mig ur. Det är främt frustrerande att vara sjuk så pass länge. Nu håller jag tummarna för att proverna ser bra ut och att de kan faställa en diagnos som är ok nog för dietisten att gå igenom med mig till hösten. För jag längtar att få läsa klart det jag skall av min utbildning och plocka ut en examen. det skall gå, hur mycket jag än måste kämpa.
Det är galet vad livet kan vända på 3 röda. skönt är det, för som sagt, jag lever på de goda dagarna trots att de sämre varit bra många fler. Jag låtsas leva som vanligt, så som innan sjukdomen artade sig, men det e sårt. Det är ok att inte supa. Det är ok att sätta sig ned ett slag för kroppen är trött. Det är ok att ligga och vila och hämta krafter för att orka leka med ett litet syskonbarn. Jag har lärt mig att det är ok att saker och ting får ta sin lilla tid. För just nu går livet precis så som jag önskar. Kanske lite väl snabbt, för snart är sommaren över. Men oj vilken fin sommar hittills.
kärlek är ett brev skrivet 1000 gånger...
Några dagar till, sen börjar en bättre sommar. Ska bara suga in och njuta av varenda minut av midsommarhelgen. Förra året hade jag inga förväntningar alls, men jag hade så himla, himla roligt. Senaste åren har alla stora firanden varit som en berg-och-dalbana. Jag vill ha den där känslan som jag hade för några år sedan. När jag skapade det där stora glatta gänget av flera olika vänner. Hur jag hade flera sånna gäng, där jag skrattade genuint och lyckan lyste i mina ögon. Hur jag verkligen bestämde mig för att bli modig och släppa alla krav och bara njuta av livet. Jag känner mig lite ensam och borttappad just nu. Inte för att jag inte har några vänner, men för att alla är så splittrade och jag vet inte riktigt min plats i världen liksom.
Igår hade jag en såndär dag som jag kommer leva länge på. Lycklig från morgon till kväll i sundets pärla. Finlunch med två fina killar. Strosa runt i stan och köpa en söt klänning som påminner om mormors gamla vas. Eller kasnke det var mammas. Promenad i duggregn med finaste bästa Em mot väla. En lång väntan på ett tåg. Jag letade i hjärtesjälen och mindes stunder på knutpunkten. Vackra promenader längs med norra hamnen. kyssar till en solnedgång. Så många vackra minnen, även om det är för några år sedan känns det som att det aldrig varit. Det känns så avlägset. Jag vill lysa av lycka igen...
Många tankar...
Livet är en berg- och dalbana. Ibland så blir jag bara så trött, för en käftsmäll kommer sällan ensam. Hursomhelst. Min tillvaro har förr skakats om, och med åren så har jag lärt mig att ingen kan göra min tillvaro bättre än jag själv. Så har jag nog nästan alltid tänkt. Såklart att jag inte varit mig själv och jag inte har orkat, men det gäller ju att ta nya tag. Dock kan ens tillvaro underlättas med hjälp av nära & kära. Styrkan från ens vänner är så mycket värd. Igår kväll träffa jag en fin vän.Vi har haft många deeptalks genom åren. Och ibland så sätter han orden i min mun, sånt som jag egentligen vet innerst inne. Han en sån där trevlig vän som bara finns. Vi är liksom inte bästisar, men absolut mer än bekanta. Jag minns en sommar när alla hade flytt Lund. Så fick ja ett samtal mitt i natten. Han skulle snart bege sig på nya äventyr och så hade han ju några käftsmällar. Sånt som han kämpar emot, men ändå reser sig. Jag begav mig dit till festen han var på. Så satt vi där och han berättade då hur himla mycket han uppskattat att han fått dela med sig av sin tunga ryggsäck. Att jag var en så himla fin vän som bara lyssnade och att jag aldrig ska underskatta mig själv. Fint eller. jag blev otroligt rörd. Och igår var det lite ombytta roller.
Jag tycker ju egentligen att dessa månader är en bagatell mot vad folk som lider i cancer eller andra hemskheter är långt värre. Såklart. Även om det är tufft att stå upp ibland, så måste jag, För vem ska bära mig om inte jag själv kan? Det gäller liksom bara att rycka upp och ta tag i saker och ting. Jag blir så ledsen av alla ungdomar som mår så dåligt. Det är klart att man kan få må dåligt, men ni vet sådär deppar ihop totalt. Jag förstår inte det. Även om jag aldrig någonsin varit så här ledsen som jag varit senaste halvåret, så har jag ju inte tappat fotfästet helt. Skulle aldrig kunna se mig själv sitta å gråta i timmar och gräva ned mig totalt. Jag har ju försökt att få dagarna att gå och göra sådant som jag orkar med. En totalomställning av min livsstil. Långt ifrån det hetsiga, stressiga och alltid 1000 bollar i luften. Om en månad hoppas jag att jag har fått ett stabilt liv igen. Just nu är det ju detta med ekonomin som spökar. Det är verkligen kluddigt att bli sjuk som student. Men det löser sig nog. Jag känner mig bättre för var dag som går. Om dipparna kommer, så får de komma. De är hanterbara i alla fall.
Längtan om en vardag....
Jag håller hårt i hoppet. Att leva varje andetag för sig. Att ta det lite som det kommer, fast jag egentligen vill ha full kontroll. Längtar så mycket efter en normal vardag utan 100 läkarbesök och 100 mediciner. En känsla av frihet. Dessa sämre mag-dagar med dippar får mig alltid att bli nojjig. Rädd för att jag måste ställa in planer. Rädd för att jag måste springa 15 ggr om dagen och bli sådär död och allmänpåverkad. Det är tröttsamt när senaste halvåret sett ut som det gjort. Även om jag inte är ensam att ha det så, även om jag inte är lika sjuk som innan, så finns rädslan där. Rädslan att sitta ensam i en eka ett mörkt vatten och glömmas bort i intet. Dessa dagar är jag så otroligt tacksam för mina fina vänner. De finns där för mig och hejjar på mig och får mig att känna att de finns för mig i vått och torrt. Jag avslutar med J. Bergs fina ord.
Dom små små orden är svåra ord.... <3
Hönskärlek...
Idag har jag haft en alldeles ypperlig dag. Känns inte direkt som min födelsedag, men en fin heldag med en av mina bästaste. Nämligen min fina fina Em. Henne har jag berättat om så många gånger förr. Vi ses inte alltför ofta. Avstånd och vardagen gör det svårt. Men när vi ses så är allt precis så som det ska va. vi pratar om allt mellan himmel och jord. vi äter så mycket att vi nästan sprängs. Prata om samma gamla minnen som format oss till personerna vi är idag. Minnas fina stunder och lägger till fler. Vi har kramat om varann hårt, hårt när livet är tungt. Lappat ihop ett trasigt hjärta. skrattat så vi inte får luft. Legat på gröningen en sommareftermiddag och tittat upp mot dansande moln. Filosoferat och lyssnat på varandra. Utbyter kloka ord och bara va. Allt är så himla enkelt med min höns. Med en bästa vän så fin så blir livet lekande lätt. Avslutar med några fina textrader från våra favoriter... <3
Ni kan skratta om ni vill, håna oss vi rör oss ni står still...
lyssnar, stel och fastspänd.
Och när paniken bryter ut, ler du svagt och viskar till mig:
Du..... Är värd att dö för.
En vemodig dag med hopp om framtiden...
Idag är det lite halvt vemodigt. För idag blir jag ännu ett år äldre, men inte alls klokare. Åldersnoja deluxe och allt jag trodde på är jag så långt ifrån. Jag känner mig lite som 19 år och lost i den stora vida världen. Det senaste halvåret har skolan och livet stått still. För ett år sedan trodde jag att jag idag skulle hålla på med det sista av mina utbildning. Att ha hela sommaren fullt fokuserad på att exjobba och leva ett roligt liv fyllt med äventyr. Förra året lade jag ett löfte till mig själv. Att jag skulle leva livet till fullo. Att jag skulle våga mer. Att jag skulle bli vuxen. Att jag var redo för att hitta kärleken igen. Jag tror jag lyckade hålla löftena i 2 månader haha :)
Jag minns hur min födelsedag brukar vara solig, hur de första fräknarna och den första brännan börjat lägga sig efter valborgshelgens stekheta sol. Jag minns hur mamma alltid tyckte att ens födelsedag var en stor dag. När jag var liten och min dag var en veckodag, så hade hon alltid skrivit en morgonhälsning tidigt innan hon begav sig iväg till jobb, som väntade vid frukostbordet intill morgontidningen. När jag blev äldre så hade vi alltid middag ihop, för alla andra dagar åt vi ju inte middag ihop. Men idag försöker jag minnas mina dagar den tiden jag hade en kärlek vid min sida. Jag har förträngt det. Jag minns hur vi firade våra jular, jag minns vad vi gjorde på påskarna, men jag kan inte minnas vad han gjorde för mig på min dag. Men jag vet vad jag gjorde för honom och jag vet vad han gjorde för sin nya tjej senast. Och på något sätt så gör det lite ont i mig, att det var jag som släppte taget och har aldrig tittat tillbaks en endaste sekund. Men att han hittade och vågade följa livets stig, trots att han gick sönder en bit den dagen jag grät vad jag trodde var min sista gång, och sa förväl till vårt gemensamma bo. Kvar är jag än och trampar på samma gamla ruta och blir rörd och lycklig av att se andras lycka. Alla går vidare utom jag. Jag har aldrig någonsni reflekterat över detta på min dag, men i år tror jag att det känns lite extra. För livet stannade upp med min dumma mage.
I förrigår var jag med min ena bästa vän. Han gör så fina saker för mig och hans lilla familj ännu mer. Men trots framtiden hinner ikapp så är idag en bra dag. För idag är det helgdag och min andra bästa vän kommer på besök. Mina fina Em. Och i helgen träffar jag alla fina kompisar. Så det ska väl ge min en kickboozt. Och förhoppningsvis väntar ett bra samtal imorgon. Återstår att se, jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att det går vägen. För det hade betytt så otroligt mycket.
En stund till minnena..
Jag bestämde mig för att sova ännu en natt hos mamma. Det är så mysigt att få lagad mat, umgås med brorsbarnen och ligga i trädgården och ha det mys i solen. Ikväll rotade jag lite bland alla gamla bananlådor som fint står i sitt skrymsle med saker från ens unga dagar. Minnen som varit i ett mörker i säkert förvar, öppnas försiktigt upp. Vissa minnen är finare än andra. Mest roligt var det att hitta en gammal "Mina vänner bok" i modern tappning. Roligt att läsa om vänners drömmar och mål, om vilka som lyckades.
Nu ska jag krypa i kojs och lyssna på en pod. Sov gott därute...
Ett grönt paket...
För åtta dagar sedan var jag helt tom i kroppen. En hisstur från 3.e våningen ner till entrén kändes som oändliga minuter istället för sekunder. Tunga ben vandrade ut genom den gråmelerade stenbelagda golvet. Den iskalla luften letade sig igenom den tjocka luvan och sjalen som jag virat om halsen och en bit upp i ansiktet. En jobbig blåst med snöblandat regn piskade mig i ansiktet. Den del som inte var skymd. Jag och mamma beslutade oss för att traska in igen. Och beställa en taxi, för jag va alldeles knäsvag och illamående.
Hemmavid hoppade jag ur taxin. Gick de tre stegen mot brevlådan min. Tog upp lilla nyckeln och virade om det infrusna låset. På tredje försöket fick jag upp luckan till brevinkastet. Reklam, lundatidningen, ett brev från sjukvården, och ett grönt paket. jag krafsade ihop allt i en slarvig hög och öppnade dörren upp till lägenheten. slängde allt i en ännu mer slarvig hög på matbordet för att klä av mig ytterkläderna.
Jag sorterade ut reklamen och slängde det i pappersinsamlingen hemma. Öppnade upp breven som var mina och lade min rumskamrats brev för sig. Och det gröna paketet. Adresserat till mig. Jag vände på det nyfiket för att öppna, eftersom jag inte väntade mig något paket. Adressanten var en av mina bästa vänner. Fina Em. Oj, så spännande. Innehållet va en mörk chokladkaka med mintsmak. För hon vet att jag gillar det. Och det sötaste meddelandet. "hoppas du får ner en bit choklad och att du blir frisk snart, min fina vän"
Jag blir alldeles rörd av sånna gester. Sådant fint för hjärtat och själen gör att jag kämpar lite extra när jag helst av allt vill lägga mig pladask ned för jag är så utmattad. Tack min fina vän <3
den eviga vänta...
Tankarna är många som flödar. Speciellt nätterna tycker jag är jobbigast. Då är det tyst och smärtan i magen gör sig extra påmind. Det går knappt att sova och man vrider och vänder sig ungefär 5000 gånger. Det är då det känns skönt att kunna skaka av sig här.
De senaste veckorna har verkligen varit en pina. Jag fungerar inte. Jag är extremt trött och orkelös. Och det värsta är smärtan i buken. Jag har aldrig förr kännt en sådan intensiv smärta. Då har jag ändå skadat mig vid flertal tilfällen. Den gör så ont att jag inte ens känner av min hunger, trots att magen skriker och bullrar. Allt detta gör mig matt och förvirrad. Nu i onsdags så skulle jag lämna blodprov och lite annat. Vägen från min dörr till busshållsplatsen tar vanligtvis ca 3 min. Det kändes som jag hade 5 ton bly i bena. Jag kunde knappt gå för smärtan i buken. Sedan kändes det som att jag va jättefull och yr. Visserliggen hade jag knappt ätit på nästan 3 dygn. Framme på min vårdcentral så orkade jag inte ens ta trapporna. Mådde helt illa i hissen och inne på labbet höll jag på att svimma av. Sköterskorna blev riktigt oroliga. Efter att den värsta krampen lagt sig var det dags för stickning och provtagning. Jag hade fortfarande inte läkt från kanylen från akuten 3 veckor tidigare. Och knappast från de senaste 2 proverna som totalt stack 6 hål i mig. Stackars tappra syster som försökte. Men 3:e gången gillt. och värdena såg bra ut. Men jag hade fasligt ont och fick flera krampanfall som varade rätt länge. Till slut ringde de en taxi som skulle ta mig till akuten. Det är tydligen inte bra att få så här kraftiga smärtor. Jag vet inte hur många krampanfall och hur länge de varade. Men pauserna emellan va inte särskilt långa. Det värsta va när de försökte smärtstilla mig. Jag började känna av stickningar och domningar i ansikte och hals för att sedan få en hostattack. Förstadie till astmaanfall. Vilket är ovanligt, men kan hända vid intag av vissa smärtstillande för astmatiker. Det gjorde grymt ont i magen för hostan, sedan kunde jag knappt hosta upp allt slem. Men men, till slut gick värsta smärtan över och jag blev hemskickad. Nu bor jag alltså tillfälligt hos mamma igen.
Och nu är det natt och det gör svinont trots massa smärtstillande :(
Best thing i never had...
Mitt-i-natten-tankar spökar. Det var länge sedan de var och hälsade på. Skönt det, för de har inte varit ett dugg saknade. Senaste månaderna har varit tuffa. Många tankar cirkulerar i huvudet. Livsglädjen har bara runnit ur mig. Jag känner mig grå och trist. Senaste veckorna har varit positiva samtidigt som det varit fruktansvärt påfrestande. Skolan har aldrig varit roligare. Det var säkert 10 år sedan jag inte behövde stressa mellan jobb, träning, aktiviteter och skola. Men axelskadan jag ådrog mig i början på hösten sitter kvar. Jag har ont varenda natt. I år såg jag så fram emot julen, som nu känns tråkigt å ensamt. Hade en liten glimt om hoppet, jag aldrig trodde att jag någonsin skulle tro på igen. Så kom den där käftsmällen. Allt bara trillar isär. Om några timmar väntar ett avgörande besök hos ortopeden. Jag hoppas innerligt han kommer med goda resultat.
babbel mitt i natten. Har haft en väldans mysig dag i alla fall. Finbesök av systerdöttrar och deras vän. Ätit god middag och myst med finaste lilla John. Julstökat, busat och spelat spel. Nu sussar det 4 tjejer i mitt lilla rum. Söta J sover över borta för första gången. Och Flisan och J har nog hittat varann lite. Kul!
Nu ska jag försöka sova. om några timmar ska jag opp och fixa en lyxig frullis åt tjejerna. Sedan bär det av mot domkyrkan och skolavvslutning för J.
En mysig tjejhelg
Det var en himla tid sedan jag plottrade ner här. Jag lever. Jag har bara liksom inte haft behovet, tiden att plita ner rader här. Även om jag egentligen älskar det. Att skriva ner minnen som jag kan bläddra tillbaka till.
Helgen har varit den allra allra bästa på länge. Kan inte riktigt minnas när jag hade det så förträffligt bra senast. Min fina Challeman har flyttat hem till Malmö. Till sötaste lägenheten som är så mysig så. Men vi ta det från början va? Det är fredag och regnet smattrade mot fönsterrutorna och värsta orkanen (kändes det som!) uppträdde ute, så jag och Bästa Blobbin bussade till stan och lunchade. Sedan köpte jag med mig lite fika hem. tänkte ha mig en myskväll i min ensamhet då jag skadade axeln tidigare i veckan och inte kände för att trängas med människor i stan. Fredag och det kändes underligt att ha en hel kväll framför sig utan planer. Men så blev jag inbjuden till en tjejkväll med Josse & c/o. Åh himlans va trevligt det var. Vi hade en så himla trevlig kväll med gotte, film och en nostalgitripp. Mest för de andra tre, men det var roligt att får delta i deras tonårsminnen.
Äntligen kom lördagen. Då jag skulle ha sån där mysig kväll med matlagning, catch up och spela spel med finast Challe och Lovisa. Vi åt en härlig räksallad tll förrätt och till varmrätt hade vi smörstekt kummel med grillade sparisstänger som serverades ihop med en potatispuré provencal och en citron- och vitvinssås. Tll detta drack jag jacobs creek torra riesling. Vi hade det så mysigt där vi trängdes i den lilla lilla soffan och mumsade på praliner jag köpt. Och hej va vi pratade. Mest jag & Lovisa visserligen. Men ändå. Hur kul. Ett års catch - up liksom. Klockan hann bli halv 5 på morgonen så både jag och lovisa sov över i malmö. Mysigt.
Nu längtar jag något otroligt till nästa middagsdejt och när vi ska ha julbaksmys i köpenhamn. Tack finaste tjejer för en underbar tjejhelg. <3
Luften smakar som en jordgubbspaj...
Åh härliga sommar! Det är galet va lite sol & fina vänner gör gott för själen. Jag njuter av verenda liten stund. Ni gör mig till den jag är och alldeles hel oh fulländad. Om exakt en vecka sitter jag på kastrup i väntan på att få boarda och har antagligen 1000 fjärilar i magen. Jag ska flyga till andra sidan jordklotet och upptäcka mina rötter. Jag ska bada i turkosblått vatten och dricka färsk kokos under en stekhet sol. Jag ska strosa runt på vita sandstränder och njuta av underbara middagar. Jag ska våga testa på skönhetsbehandlingar, så som pedikyr & manikyr. Det ska shoppas och jag ska få träffa människor jag endast hört talats om. Det är ofattbart hur pirrig jag är och hur spännande denna resa ska bli. Jag kommer som vanligt stresspacka och säkert ligga vaken hela natten. Jag har shoppat en helt ny garderob, så jag i princip inte ägde ett enda sommarplagg. Jag har inte riktigt fulländat mitt stora delmål, men jag är väldigt nära. Men det gör inget, jag tycker om mig själv ändå och är stolt över det jag åstadkommit hittills. Efter nästan ett dygn med sötaste Miss Carlén & Yasse så sitter jag nu på biblioteket i Malmö och ska plugga innan det blir dags för after work med finaste ABC-tjejerna. Mysigt! Hoppas vädret håller i sig så en liten strandpromenix kan göras innan solen går ned.
Höstrmörker...
Jo, det var rätt länge sen jag uppdaterade här. Har varit en hel del att göra och datorn har liksom inte varit min prioritering. Igår var det årets längsta dag. Det blev aldrig riktigt sådär beckmörkt. Ikväll är det lite annorlunda. Regnet vräker ner. Droppar smattrar på rutan. Här sitter jag och myser med lite god ost, kex, päron & rosé. Tända ljus och bara njuter av tillvaron. Herr Nils håller mig sällskap. Stackars min roomie som är på väg hem från en konferens.
Jag måste medge att jag har varit ganska så onyttig senaste veckan. Och det känns. Jag håller dock kvar vid mitt motto. Om jag vill och är sugen på lite ost nu, så tar jag det. Konsekvenserna är mina!
Nu är det en hel del festligheter som står i. Om jag inte hinner uppdatera dessförinnan så önskar jag er alla en riktigt trevlig midsommar.
Myskväll med fina flickor...
För någon vecka sedan fick jag ett samtal om att jag hade vunnit ett minispa för händer & ansikte samt en hudvårdsproduktkurs. På detta fick jag en sminkrådgivning som skulle passa just mig, det väl säga enligt mina drag och ansiktsformer. Jag fick välja om jag ville göra det jälv eller bjuda med mig några vänner. Jag gjorde det sistnämnda. Igår eftermiddag mötte jag upp finaste Josse, Stina & Katta och vi hade en mysig spakväll där vi även fick lära oss ett och annat om vår hud. Smikrådgivningen får vi sedan boka in på tu man hand med makeupspecialisten Vi hade en mysig kväll och köpte med oss massa gottigheter för huden. Efteråt åt vi en gudomlig middag på Mikaí innan vi splittrades i två halvor. Malmöborna begav sig hemmåt medan jag & katta begav oss mot Grand och tog oss varsin drink. Äntligen har jag hittat ett ställe i Lund som faktiskt kan blanda drinkar!
Sådant här är verkligen gottis för själen. Och vet ni en sak till? Jag rotade lite i min resväska. Hittade en söt topp & ett par svarta tighta byxor som jag inte kunnat använda på säkerrt 1.5 år. Så kul! Att jag invigde mina pumps. Kände mig som värsta preppy girl :)
Äntligen på väg...
Maj månad var en minst sagt deppig månad. Den satte snurr på mitt lilla huvud. Jag känner på mig att juni kommer bli underbar. Solen tittar fram, fåglarna kvittrar glatt på morgonkvisten och när sommarlovet ringer ut kommer jag att njuta av varenda minut. En vecka kvar tills jag verkligen kan fira. Men just idag kan jag fira lite. För i eftermiddag skriver jag en tenta och ikväll ska jag träffa några av finanspojkarna. Kalle åker ju utomlands och är borta hela höstterminen, så passar på att umgås lite extramycket nu. Och så fick jag reda på att min lilla Robin åker på ett långt äventyr i augusti och inte alls i oktober. Det är tur att tjejerna kommer vara kvar. Det kommer kännas fruktansvärt tomt och ensamt. Killarna har liksom varit del av mitt liv sen jag satte foten i Lund och lämnade mitt gamla liv bakom mig. Det är så mycket som ska hinnas med i sommar och så många personer man vill hälsa på. Jag är ju borta nästan hela sommaren. När jag kommer tillbaks väntar en veckas jobb och sedan börjar liksom skolan igen. Och juni är ju största fattigmansmånaden. Hur ska jag få ihop en lisebergshelg, fest & mysiga uteserveringar i stockholm, besöka bästkustens mysiga öar, åka till Helsingborg och njuta av ett glas rosé & äta en god grillad marulkssallad tillsammans med min fina Höns. Åka till malmö och dricka skånes godaste strawberry daquiri och blicka över kanalen som glittrar så fint under en stjärnklar sommarnatt. Jag vill också hälsa på min söta lilla Emy & de andra tjejerna i de mest södra delarna av sverige. Jag vill hinna umgås med killarna från gymnasietiden. Jag ska hinna med en shopping & mysdag med sötaste lilla mamma.
Ge mig oändliga resurser... snälla :)
It's a bittersweet symphony...
Hej kära ni!
Jag har en sån konstig känsla i kroppen. Jag är superstressad, men ändå inte. Imorrn är det åter dags för tenta. Jag tror att jag är väldigt skoltrött just för tillfället. Jag orkar inte plugga. Jag vill sitta ute i solen i bikini och dricka en mojito och njuta av frihet och goda vänners sällskap. Helgen som varit, har troligtvis varit den sämsta på länge. Jag jobbade häcken av mig. Jag missade Cl-finalen. Och det var många sorgsna avsked. Det var en stor klump i magen och det var lite jobbigt att säga hejdå till mina finanspojkar. Speciellt när man såg hur det brände bakom ögonlocken på vissa. De går mot nya äventyr och blir vuxna. Kvar blir lilla jag i lund. Några finns såklart kvar. Men det blir sig inte likt. Jag är så otroligt glad över att vi hade denna underbara våren tillsammans. Det kommer kännas otroligt tomt till hösten. Sex underbara terminer har vi haft hur roligt som helst tillsammans. Eller egentligen fem, då några åkte iväg på utbyte under hösten 2009. De välkomnade mig med öppen famn. Jag har fått vara med på grabbkvällar & jag har lärt känna fantastiska tjejer. Jag hoppas att vi någon gång ses alla igen. Tänk att vi varit sådär 15-20 pers som har skapat så fantastiska minnen. Men det är just den där handfullna jag kommer sakna mest. <3
Everything's gonna be alright...
Helt otroligt vilket sommarväder vi har haft. Underbart! Hörrni, va inte oroliga över mig. Det kommer lösa sig, på ett eller annat sätt. Detta är som sagt mitt andrum, när jag inte har någonstans att ta vägen. Jag har bestämt mig för att inte gräma och stressa upp mig. Vad som sker, det sker. Blir det mardrömsscenariot så får det väl bli så då. Men nu ber jag allt i världen och hoppas att det ska vara positivare än så! Jag tror nämligen inte att mitt hjärta och själ kommer att orka med annars. Jag blev dock förvånad över hur vissa människor överraskar något otroligt positivt. Du ger mig hopp...
Annars då? Jag har varit totalt slut i kroppen. Den där tunga betongklumpen är så gott som borta, men det krävdes en hel del. Jag är öm i kroppen efter gårdagens explosiva träning. Och nu bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv och faktiskt plugga. Går bra än så länge. Snart är det lggdags å en intensiv helg väntar. Jobb - Plugg - Födelsedagsfirande.
God natt bästaste läsare
