Matlust och aptit...
Detta himla tjatande om aptit och matlust. Jag vet inte vad det är med mig. Jag har generellt sett mått mycket bättre senaste månaden, förutom några få dippar med kaos. Visst mår jag fortfarande illa emellanåt, men långt ifrån den utsträckningen som för bara 1-2 månader sedan. Och visst kommer yrseln då och då, men det är hanterbart. Men det jag försöker, men verkligen inte får bukt med är aptiten och matlusten. Min hjärna säger en sak, magen och munnen säger en annan.
Jag minns förr, att jag ibland blev megahungrig efter ett träningspass att jag bara va tvungen att äta något bums. Eller när jag älskade att laga mat och faktiskt njuta. Jag har börjat få sådär sug efter mat, men när det väl kommer till kritan att jag ska äta så tycker jag innerst inne att det är jobbigt. Jag tycker inget är sådär jättegott och helst hade jag velat leva på yoghurt, varma koppen och skorpor eller knäckebröd. Utan måsten, utan att tänka på kalorier, utan att tänka på hur jag ska få i mig alla näringsämnen.
Igår dukade jag upp fint, sådär som jag brukar. Med småplock, rosebubbel osv. visst åt jag, men det smakar liksom inte som det brukar. När magen kurrade igen på natten, så gick jag bara å la mig. Och först nu lyckades jag få i mig mat. Jag är jättetrött, men kan inte riktigt sova. Jag tror det är som dietisten säger att jag måste lära mig att hantera detta med maten och försöka hitta mat som går bra för att vänja tarmarna och matsäcken som troligtvis krympt en himla massa under alla dessa månader. Det är liksom så självklart att äta och jag har så himla svårt för det. Och jag märker hur jag kämpar i sociala sammanhang där mat finns med att jag ska försöka äta så mycket det går. Helt plötsligt säger det stopp. Från en tugga till en annan kan det göra mig dödsmätt. Och jag hatar att vara mätt, den känslan är pyton även om den går över efter 10 min. Jag köper mat som jag är sugen på, jag planerar middagar för en dag som ibland tar 3 dagar att avsluta. För att jag orkar inte äta så mycket som jag tror att jag borde. Detta är verkligen superjobbigt. Jag har märkt att träning gör det lite lättare. Kanske för att kroppen förbränner mer energi. Men fortfarande är det sånt som varma koppen och skorpor som jag har lättast att äta. Underligt att känna såhär när mat är min stora passion här i livet. Senare idag ska jag ha tjejträff med tacos och mys franför bröllopet mellan prinsessan Madeleine och Chris. Sist jag åt tacos gick det åt skogen. Jag hoppas att jag kan få aptit tills dess, det som är så himla gott.
Jag minns förr, att jag ibland blev megahungrig efter ett träningspass att jag bara va tvungen att äta något bums. Eller när jag älskade att laga mat och faktiskt njuta. Jag har börjat få sådär sug efter mat, men när det väl kommer till kritan att jag ska äta så tycker jag innerst inne att det är jobbigt. Jag tycker inget är sådär jättegott och helst hade jag velat leva på yoghurt, varma koppen och skorpor eller knäckebröd. Utan måsten, utan att tänka på kalorier, utan att tänka på hur jag ska få i mig alla näringsämnen.
Igår dukade jag upp fint, sådär som jag brukar. Med småplock, rosebubbel osv. visst åt jag, men det smakar liksom inte som det brukar. När magen kurrade igen på natten, så gick jag bara å la mig. Och först nu lyckades jag få i mig mat. Jag är jättetrött, men kan inte riktigt sova. Jag tror det är som dietisten säger att jag måste lära mig att hantera detta med maten och försöka hitta mat som går bra för att vänja tarmarna och matsäcken som troligtvis krympt en himla massa under alla dessa månader. Det är liksom så självklart att äta och jag har så himla svårt för det. Och jag märker hur jag kämpar i sociala sammanhang där mat finns med att jag ska försöka äta så mycket det går. Helt plötsligt säger det stopp. Från en tugga till en annan kan det göra mig dödsmätt. Och jag hatar att vara mätt, den känslan är pyton även om den går över efter 10 min. Jag köper mat som jag är sugen på, jag planerar middagar för en dag som ibland tar 3 dagar att avsluta. För att jag orkar inte äta så mycket som jag tror att jag borde. Detta är verkligen superjobbigt. Jag har märkt att träning gör det lite lättare. Kanske för att kroppen förbränner mer energi. Men fortfarande är det sånt som varma koppen och skorpor som jag har lättast att äta. Underligt att känna såhär när mat är min stora passion här i livet. Senare idag ska jag ha tjejträff med tacos och mys franför bröllopet mellan prinsessan Madeleine och Chris. Sist jag åt tacos gick det åt skogen. Jag hoppas att jag kan få aptit tills dess, det som är så himla gott.
Kommentarer
Trackback
