En kamp mot den onda cirkeln...
Från att ha kommit från en påsk fylld av harmoni, glädje och skratt kom jag hem till en tom och kall lägenhet. Livet kan bli lite avskalat. Verkligheten hinner ifatt en och tankarna spinner på i högsta möjliga fart. Jag har varit så ofantligt trött. Så trött att jag bara legat apatiskt kvar i sängen trots att telefonen ringer på högsta volym. Så trött att varje litet hjärtslag gör ont. Så trött att när jag ser mig själv i spegeln ser jag ett likblekt spöke med ögon som svullnat igen. Sömnen har varit som bortblåst. Så var det i Göteborg också. Jag får inte riktigt ro. Jag drömmer hemska mardrömmar. Jag vrider och vänder mig 511 gånger i hopp om att den onda magen ska låta mig vila. Slappnar av, lägger en värmekudde på. Ligger i endast underkläder med en frisk nattvind som sveper in emellan fönstret som står på glänt. Men icke. Lagom till vårfåglarnas sång under morgonkvisten, i takt med att de första solstrålarna letar sig upp på horisonten, först då är jag så utmattad och tömd på energi att jag slocknar.
Jag vaknar några timmar senare, sådär lagom mittemellantid mellan frukost och lunch. Jag äter mina mediciner och känner hur det bubblar i magen. Hur illamåendet saktar smiter sig på mig. Hur jag måste göra mig redo för att bo en stund på wc-stolen. Hur jag är alldeles slut efter och helst vill sova. Men helst ska man vänta en timme eller två. För man får inte lägga sig eller vila om man tagit bulkmedel.
Jag sitter på en plats jag inte visste fanns. Jag skäms över en situation jag innerst inne inte rår över. Jag lägger ut pengar på mediciner, för jag håller modet uppe. Jag har ett hopp. Men ibland så tappar jag modet och man sjunker ner i en svart håla. Igår kväll brast det för mig. Jag hade sovit bort 3 dagar. Jag satte mig ner för att försöka plugga. Jag orkade öppna boken och sedan kom det där tunga i bröstet. Jag kunde inte hålla emot. En tårstrimma färgade mitt gråa anlete. Jag tror inte jag har fällt så många tårar på 4 år. Till och med snyftnngarna gör att magen känns lite extra. Jag ska inte ge upp, för vi ska hitta vad som e felet. Detta kan väl ändå inte sitta i bara huvet? Man kan väl inte hitta på något sänkta blodvärden, förhöjda crp, ett onormalt calprotektinvärde och blödningar enbart genom att tänka? Jag blir galen!
Jag vaknar några timmar senare, sådär lagom mittemellantid mellan frukost och lunch. Jag äter mina mediciner och känner hur det bubblar i magen. Hur illamåendet saktar smiter sig på mig. Hur jag måste göra mig redo för att bo en stund på wc-stolen. Hur jag är alldeles slut efter och helst vill sova. Men helst ska man vänta en timme eller två. För man får inte lägga sig eller vila om man tagit bulkmedel.
Jag sitter på en plats jag inte visste fanns. Jag skäms över en situation jag innerst inne inte rår över. Jag lägger ut pengar på mediciner, för jag håller modet uppe. Jag har ett hopp. Men ibland så tappar jag modet och man sjunker ner i en svart håla. Igår kväll brast det för mig. Jag hade sovit bort 3 dagar. Jag satte mig ner för att försöka plugga. Jag orkade öppna boken och sedan kom det där tunga i bröstet. Jag kunde inte hålla emot. En tårstrimma färgade mitt gråa anlete. Jag tror inte jag har fällt så många tårar på 4 år. Till och med snyftnngarna gör att magen känns lite extra. Jag ska inte ge upp, för vi ska hitta vad som e felet. Detta kan väl ändå inte sitta i bara huvet? Man kan väl inte hitta på något sänkta blodvärden, förhöjda crp, ett onormalt calprotektinvärde och blödningar enbart genom att tänka? Jag blir galen!
Kommentarer
Trackback
