To catch a dream...
Minns ni mitt inlägg. Vilken nyfikenhet den gav. Roligt att ni blir så engagerade, mina söta läsare. Jag kan avslöja att det inte är någon hemlis i sig. Det handlar mer om en dröm, om att kämpa för något man älskar. Ibland är motvinden lite för hård och då orkar man helt enkelt inte cykla uppför det den där jobbiga backen. Och speciellt inte om man testat så många gånger förr och bara kommer halvvägs för att sedan ändå få hoppa av sadeln och gå resterande bit . Hänger ni med? Haha, jag och mina metaforer.
Det hela handlar om en dröm jag har haft ett bra tag, men som legat sådär vilande någonstans i bakhuvudet. Emellanåt tar jag fram den, när det är lite tufft och själen är lite sådär skral. Allt som oftast har en vind blåst förbi och väckt mig från drömmen och ruskat om mig så att jag åter landar i verkligheten. Den ligger numer i säkert förvar långt in i hjärtat och bland minnena, där det är tryggt.
Nu låter jag väldans sentimental, men detta betyder så oerhört för mig. Och jag tror att om man varit i en situation likt min, så förstår man nog. Jag har ju berättat så många gånger förr, att jag har idrottat och tränat så långt jag kan minnas. När jag var ungefär 2 år fick jag mina första par joggingskor. Dessa sprang jag glatt i. Vid 4 års ålder fick jag världens finaste lilafärgade BMX-cykel. Tror ni jag kämpade som en dåre för att lära mig cykla på 2 hjul? När jag fyllde 5 hela år fick jag mitt första par rullskridskor. Ni vet sånna där 70-tals, som såg ut som ett par tygskor fastsatta på 4 tjocka plasthjul i neonfärg, inte sådär på raken som dagens inlines, utan de bildade mer en fyrkant. Dessa byttes snart ut mot ett par inlines, för de där 70-tals grejjorna var ju ingen hit. De gav ingen fart och ingen adrenalinkick :)
I alla fall så förälskade jag mig i mina inlines. Varje vår/försommar när min födelsedag inträffade önskade jag mig ett par nya. Jag vet inte hur många par inlines jag har avverkat under mitt liv, men det är många kan jag lova. Jag har följt med när plasthjulen byttes mot gummihjul, när de stora terränghjullagren kom, hur plastskon byttes mot insättssula och slutligen den där skon som skulle sitta som ett smäck och hade dämpning. Det var någon gång under tidigt högstadie jag införskaffade mig mitt första par riktigt proffsiga inlines. Dessa inlines har burit mig så mååånga 100-tals mil. Jag ägde ingen cykel under hela min tonårstid, för det räckte ju med inlines vart de än bar mig. Jag älskade att åka långt, så långt att bena darrade när man slutligen bromsade in de sista 10 metrarna innan man kunde kliva av inlinesen. Fötterna var lite ömma, ni vet sådär som det känns efter en kväll på klackar. Det var som att jag hade befunnit mig i himlen för att slutligen landa på jorden. Och det bästa av allt var soliga sommardagar, när jag åkte hela vägen ut mot strandpromenaden för att åka på den där raka nylagda svarta asfalten. När solen smekte ens svettiga ansikte och brände på hjässan. Att känna den salta vinden susa förbi. Det var frihet för mig. En stund där jag kunde släppa allt och drömma mig bort. KENTs musik dunkade på medan jag rullade på, km efter km. Precis lika underbart som att åka runt på ett par inlines är att ta en löprunda i skogen. Eller i havet. Få njuta av naturen på nära håll. Att pressa sig själv för att klara lite längre sträcka eller bättre tid.
Vet ni varför detta är en dröm och inte min verklighet? Jag var med om en liten olycka för några år sedan. Jag lyckades slita sönder min fot och delar av hälsenan hela vägen upp mot vadmuskeln. Jag kunde inte gå på flera månader och kämpade för att kunna cykla och gå ordentligt igen. Jag fick en dom om att jag aldrig någonsin kommer att bli 100% bra igen. Och sedan dess har det inte gått så bra för mig, att varken springa eller åka inlines. Varje år ger jag löpningen ännu en chans till och river upp skadan igen. För två år sedan gav jag upp hoppet om att kunna åka på ett par inlines igen och slängde mina inlines bland soporna. Jag minns min hur jag försökte att springa några månader efter min skada. Jag rev upp skadan igen. På rehabilitering igen. Men så en sensommardag var jag ute på enlöprunda. Jag minns de salta tårarna som rullade nedför mina kinder när jag kom i mål. Ynka 3 km, men det var stort för mig. Jag hade tejpat foten hårt, hårt för att klara. Men när tejpen togs av för stretching så gjorde skadan och smärtan sig påmind. Nu är våren snart kommen, hoppas vi i alla fall. Jag ska banne mig klara det här. Först ska jag bara ha råd att köpa på mig ett par nya löparskor och nya grymma ortopedinlägg. 3200 kostar ett sådant kalas ungefär. Svider i kontot, men det kan det nog vara värt!
Är ni med och hejjar på mig? Att jag ska orka springa mer än 3 km utan att få ont? Att kanske en dag våga på mig ett par inlines igen? Kanske att jag till och med kan springa en halvmara en vacker dag.
Bildens webbplats: prylzonen.se
