Camme

Jag håller hårt i hoppet. Att leva varje andetag för sig. Att ta det lite som det kommer, fast jag egentligen vill ha full kontroll. Längtar så mycket efter en normal vardag utan 100 läkarbesök och 100 mediciner. En känsla av frihet. Dessa sämre mag-dagar med dippar får mig alltid att bli nojjig. Rädd för att jag måste ställa in planer. Rädd för att jag måste springa 15 ggr om dagen och bli sådär död och allmänpåverkad. Det är tröttsamt när senaste halvåret sett ut som det gjort. Även om jag inte är ensam att ha det så, även om jag inte är lika sjuk som innan, så finns rädslan där. Rädslan att sitta ensam i en eka ett mörkt vatten och glömmas bort i intet. Dessa dagar är jag så otroligt tacksam för mina fina vänner. De finns där för mig och hejjar på mig och får mig att känna att de finns för mig i vått och torrt. Jag avslutar med J. Bergs fina ord.

Dom små små orden är svåra ord.... <3