En vemodig dag med hopp om framtiden...

Idag är det lite halvt vemodigt. För idag blir jag ännu ett år äldre, men inte alls klokare. Åldersnoja deluxe och allt jag trodde på är jag så långt ifrån. Jag känner mig lite som 19 år och lost i den stora vida världen. Det senaste halvåret har skolan och livet stått still. För ett år sedan trodde jag att jag idag skulle hålla på med det sista av mina utbildning. Att ha hela sommaren fullt fokuserad på att exjobba och leva ett roligt liv fyllt med äventyr. Förra året lade jag ett löfte till mig själv. Att jag skulle leva livet till fullo. Att jag skulle våga mer. Att jag skulle bli vuxen. Att jag var redo för att hitta kärleken igen. Jag tror jag lyckade hålla löftena i 2 månader haha :)

Jag minns hur min födelsedag brukar vara solig, hur de första fräknarna och den första brännan börjat lägga sig efter valborgshelgens stekheta sol. Jag minns hur mamma alltid tyckte att ens födelsedag var en stor dag. När jag var liten och min dag var en veckodag, så hade hon alltid skrivit en morgonhälsning tidigt innan hon begav sig iväg till jobb, som väntade vid frukostbordet intill morgontidningen. När jag blev äldre så hade vi alltid middag ihop, för alla andra dagar åt vi ju inte middag ihop. Men idag försöker jag minnas mina dagar den tiden jag hade en kärlek vid min sida. Jag har förträngt det. Jag minns hur vi firade våra jular, jag minns vad vi gjorde på påskarna, men jag kan inte minnas vad han gjorde för mig på min dag. Men jag vet vad jag gjorde för honom och jag vet vad han gjorde för sin nya tjej senast. Och på något sätt så gör det lite ont i mig, att det var jag som släppte taget och har aldrig tittat tillbaks en endaste sekund. Men att han hittade och vågade följa livets stig, trots att han gick sönder en bit den dagen jag grät vad jag trodde var min sista gång, och sa förväl till vårt gemensamma bo. Kvar är jag än och trampar på samma gamla ruta och blir rörd och lycklig av att se andras lycka. Alla går vidare utom jag. Jag har aldrig någonsni reflekterat över detta på min dag, men i år tror jag att det känns lite extra. För livet stannade upp med min dumma mage.
 
I förrigår var jag med min ena bästa vän. Han gör så fina saker för mig  och hans lilla familj ännu mer. Men trots framtiden hinner ikapp så är idag en bra dag. För idag är det helgdag och min andra bästa vän kommer på besök. Mina fina Em. Och i helgen träffar jag alla fina kompisar. Så det ska väl ge min en kickboozt. Och förhoppningsvis väntar ett bra samtal imorgon. Återstår att se, jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att det går vägen. För det hade betytt så otroligt mycket. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0