Camme

senaste dagarn har det varit sådär tungt i själen. Hur jag känner att jag det senaste halvåret har tappat bort mig själv. I helgen fick jag en viss bekräftelse. Sådär fint som bara kompisar och vänner gör för en. Hur de intresserar sig för ens liv, hur vi skrattar ihop, hur de bjuder med en på saker och ting trots att jag inte riktigt orkat i samma takt. Då fick det mig att tänka efter ett långt samtal med en av mina bästa. Att man ska ha en acceptansnivå man mår bra av. Att vänner, kompisar och killar, att man ska sätta gränser på vad som är ok. Visst finns det undantag och man kan förbise saker och ting, men inte jämnt och ständigt. Man ska må bra i ett förhållande oavsett om det handlar om en förälskelse eller en vänskap. Så jag börjar om på ny kula. Släpper allt det gamla. Det som är gammalt och grått förblir. Jag ska må bättre och ta denna sommar med storm. Vara minst lika lyclig som i fjol. I år kommer jag ha ett nytt arbete. Jag ska gå in och vara öppen och knyta kontakter. För just ja, jag har glömt att berätta. Minns ni det där superviktiga mötet i förra veckan? Det gick ganska så bra. Även om det inte var riktigt som jag hade hoppats på så var det bättre än förväntat. En mjukstart inför hösten. Längtar redan...