Camme

Livet är en berg- och dalbana. Ibland så blir jag bara så trött, för en käftsmäll kommer sällan ensam. Hursomhelst. Min tillvaro har förr skakats om, och med åren så har jag lärt mig att ingen kan göra min tillvaro bättre än jag själv. Så har jag nog nästan alltid tänkt. Såklart att jag inte varit mig själv och jag inte har orkat, men det gäller ju att ta nya tag. Dock kan ens tillvaro underlättas med hjälp av nära & kära. Styrkan från ens vänner är så mycket värd. Igår kväll träffa jag en fin vän.Vi har haft många deeptalks genom åren. Och ibland så sätter han orden i min mun, sånt som jag egentligen vet innerst inne. Han en sån där trevlig vän som bara finns. Vi är liksom inte bästisar, men absolut mer än bekanta. Jag minns en sommar när alla hade flytt Lund. Så fick ja ett samtal mitt i natten. Han skulle snart bege sig på nya äventyr och så hade han ju några käftsmällar. Sånt som han kämpar emot, men ändå reser sig. Jag begav mig dit till festen han var på. Så satt vi där och han berättade då hur himla mycket han uppskattat att han fått dela med sig av sin tunga ryggsäck. Att jag var en så himla fin vän som bara lyssnade och att jag aldrig ska underskatta mig själv. Fint eller. jag blev otroligt rörd. Och igår var det lite ombytta roller. 

 

Jag tycker ju egentligen att dessa månader är en bagatell mot vad folk som lider i cancer eller andra hemskheter är långt värre. Såklart. Även om det är tufft att stå upp ibland, så måste jag, För vem ska bära mig om inte jag själv kan? Det gäller liksom bara att rycka upp och ta tag i saker och ting. Jag blir så ledsen av alla ungdomar som mår så dåligt. Det är klart att man kan få må dåligt, men ni vet sådär deppar ihop totalt. Jag förstår inte det. Även om jag aldrig någonsin varit så här ledsen som jag varit senaste halvåret, så har jag ju inte tappat fotfästet helt. Skulle aldrig kunna se mig själv sitta å gråta i timmar och gräva ned mig totalt. Jag har ju försökt att få dagarna att gå och göra sådant som jag orkar med. En totalomställning av min livsstil. Långt ifrån det hetsiga, stressiga och alltid 1000 bollar i luften. Om en månad hoppas jag att jag har fått ett stabilt liv igen. Just nu är det ju detta med ekonomin som spökar. Det är verkligen kluddigt att bli sjuk som student. Men det löser sig nog. Jag känner mig bättre för var dag som går. Om dipparna kommer, så får de komma. De är hanterbara i alla fall.