Livet...

Oj va jag är lycklig. Den här sjukdomshistorian som sakta smugit på mig och knackat på min rygg. Som gjorde mig mer död än levande under en tid, som nästan känns som en evighet trots att det knappt är ett år sedan första symptomen visade sig. Den känslan att ligga helt utslagen dag efter dag, att inte kunna sova pga smärtor, att sova för att mediciner gör en alldeles matt, att kämpa för att kunna äta och sedan må illa resten av dagen. De där känslorna, de är nästan som bortblåsta. Senaste  2 veckorna har verkligen varit upp-och-ner. Magen har inte mått som den ska. Jag har varit jätterädd för att bli sådär trött och inte orka något, inte kunna äta, så som för bara en kort tid sedan. Jag pratade med en fin vän som är hem-hemma i swe. Som har en närstående som har UC. Som är van vid allt det här. Så berättade jag att jag förtränger tiden jag mått som sämst, för jag vill leva i nuet. Jag vill njuta av varje ögonblick där jag ler. Jag glömmer att jag varit ledsen och frustrrad för att jag inte kunnat påverka min situation till den bättre. För att min egen kropp gör mig sjuk och sådant rå man inte över. Får jag en bra dag så lever jag på den dagen så mycket jag bara kan. Jag tar livet med en klackspark efter allt det tråkiga jag fick genomgå. En ekonomisk situation som var så jobbig, som låg till grund för att jag fick en käftsmäll och det sa pang så vart jag jättesjuk.
 
Jag är så glad att jag får jobba deltid, inte mer än ca 20h/veckan. Resterande tid har jag tagit mig tid att träffa vänner och familj. Sådant jag inte orkade med under så, så stor del av senaste året. Senaste veckan så har jag prickat in flera utflykter med min fina brorsdotter V, shoppat massa nytt till garderoben då alla sommarplagg blivit stora. För vet ni vad, jag ska nämligen iväg på min allra första solsemestern nåonsin. Finaste Josse bokade resan och vi läntgar så att få spendera kvalitetstid och uppleva äventyr tillsammans. Sedan har allt med CSN löst sig så bra det bara kunnat och det känns skönt att inte behöva oroa sig för ekonomin. Skolan väntar runt hörnet och antagligen får jag lite förlängt på min nuvarande sommaranställning till hösten som extraanställd. Jag är på G. 
 
Även om min kropp och jag inte riktigt är överens vad som bör vara, så är jag ok. Jag kan hantera smärtan och tröttheten. MIna närmaste förstår mig. Jag skäms inte längre lika mycket och jag ursäktar mig, men försöker lära mig att det är ok att springa iväg, eller ta en medicin osv. Det är klart att någonstans inom mig, så är jag fruktansvärt rädd för att hamna i den sits jag just lyckats ta mig ur. Det är främt frustrerande att vara sjuk så pass länge. Nu håller jag tummarna för att proverna ser bra ut och att de kan faställa en diagnos som är ok nog för dietisten att gå igenom med mig till hösten. För jag längtar att få läsa klart det jag skall av min utbildning och plocka ut en examen. det skall gå, hur mycket jag än måste kämpa. 
 
Det är galet vad livet kan vända på 3 röda. skönt är det, för som sagt, jag lever på de goda dagarna trots att de sämre varit bra många fler. Jag låtsas leva som vanligt, så som innan sjukdomen artade sig, men det e sårt. Det är ok att inte supa. Det är ok att sätta sig ned ett slag för kroppen är trött. Det är ok att ligga och vila och hämta krafter för att orka leka med ett litet syskonbarn. Jag har lärt mig att det är ok att saker och ting får ta sin lilla tid. För just nu går livet precis så som jag önskar. Kanske lite väl snabbt, för snart är sommaren över. Men oj vilken fin sommar hittills. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0