Vackra ord...

Jag är så beroende av musik. Och speciellt vissa låtar eller textrader. De kan liksom framkalla en känsla, en känsla man inte kan ta på. Inatt försökte jag klä på mig en mask. För att få en stund med mig själv. Att kunna se mig själv i spegeln och tycka att den där tjejen i spegeln är reko. Jag kvävs snart av min rädsla. Och jag får be om ursäkt för att jag plitar ner så många tråkiga rader. Men jag måste få ventilera. Även om ni inte förstår så får jag ett litet andrum. För ni förstår, jag har svårt att gråta. Jag vill så gärna bara gråta hysteriskt och krama om goa nallen Herr Björn som torkat många tårar i mitt förra liv. Men han sitter där och väntar på att få krama om mig hårt, hårt. Jag är så lost. Jag vet inte varthän jag ska ta vägen. Jag känner mig som en likgiltig, apatisk människa som just flytt från värsta kriget. Jag kan inte se mig själv i spegeln. Vacker musik har ljudat ur högtalarna sedan igår. Det blir lite fuktigt i ögonvrån och hjärtat lättar aningen, men just det där tunga som sätter sig som gjuten betong över bröstet. Det där försvinner inte. Jag har lärt mig att jag är dålig på att lätta på hjärtat. Så senaste åren har jag gjort det. Men det är fortfarande lite jobbigt. Och just detta här känns fruktansvärt. Tids nog måste jag. Och till det krävs oehörd mod, jag vet inte om jag är så modig eller vart jag ska hitta den? För att tusen frågor snurrar i mitt huvud just nu. Varför jag, varför nu? Det är kanske inte så illa som det scenario jag målar upp, men tills jag vet 100% säkert så har jag en varm stickande känsla i kroppen, men egentligen skakar hela kroppen som om den vore köldskadad. Hjärtat slår tunga och hårda slag. Det är svårt att andas och jag få en spykänsla utan dess like. Magen känns som om den fått uthärda 100 hårda slag. Jag vill fly in i drömmarnas land och vakna upp en vacker solig dag, för att få det bekräftat att det ändå är ganska ok. Ingen fara skedd. Att jag kan pusta ut. Men tänk så är mtt värsta scenario är sann? Hur tar jag mig därifrån då? Hur fortsätter jag leva som jag har gjort de senaste 4 månaderna? Detta här känns som en overklig mardröm. En mardröm jag vill vakna ur. Men så inser jag att det inte alls är en mardröm...


Kommentarer
Postat av: Ett höns

Älskade Camilla!

Vad är det som har hänt?

2011-05-09 @ 13:47:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0