Camme

Jäkla va roligt det var att gå på ett boxpass igen. Det är mitt absoluta favvispass. All adrenalin och endorfin bara frisläpps. Jag har aldrig kämpat så mycket som jag gjorde igår. Först blev jag ihopparad med en av instruktörerna, sedan insåg de att en 2 meter lång kille mot Camme inte känns särskilt bra. Istället blir jag ihopparad med en kille i ungefär samma längd som mig, men med biceps stora som mina vader. Och jag har ju tjatat om mina stora vader, förstår ni hur stora hans biceps var då?

Jag var först ut och det kändes ok. Men jag tog såklart i lite för mycket redan på uppvärmningen. För jag vet ju hur det känns när man inte får något motstånd alls och så ville jag ju inte att han skulle känna... När det var dags för bicepskillens tur så slog han hårda slag. Han ursäktade sig när jag förflyttades från min punkt och jag skakade mest på huvudet och sa att det var lugnt. "Kör på hur hårt du vill" sa jag och jag kände slagen igenom mitsarna. Så det blev liksom träniing trots att det inte var jag som slog. Hur härligt var inte det? Och vet ni vad, jag kände mig nästan spyfärdig efter finalen. Och jag klarade hela precis på sekunden.

Sedan var det hans tur och jag såg hur trött han var. När vi båda fått andningen tillbaks sa jag: det var inte allför lätt eller? Bicepskillen pustade fram ett svar med att, Jo, träna fick han nog. Du var minsann en starkare tjej än man kan tro.

TACK TACK TACK bicepskille! :)