Camme

Längtan, glädje, frustration, ilska, irritation, ledsamhet... det är ungefär så mycket känslor som jag fick ihop under en timmes tid igår kväll. Jag visste inte att man kunde känna så mycket olika saker på en och samma gång. Nu fattar ni säkert ingenting, så jag tar det från början.

Tisdag, vilket innebar boxpass på schemat. Det är något av det roligaste, jobbigaste och ger mig en sådan kick som ingen annan träning gör. Jag brukar vara slutkörd och nästan spyfärdig efter ett sådant pass. På ett positivt sätt. Jag riktigt känner hur hela kroppen har arbetat och varenda muskel som dunkar, mjölksyran som tränger sig igenom. Så gårdagens pass såg jag väldigt fram emot. Som vanligt är jag själv och bredvid mig stod ett par fnittrande, tjattrande tjejer. Något som är sjukt irriterande när instruktören har genomgång. Jaja, skitsamma tänkte jag. Bara jag inte blir ihopparad med någon som är omotiverad. Det blev jag inte heller, utan blev ihopparad med en jättetrevlig och minst lika taggad tjej som mig. Halvvägs in på första övningen märker vi att en annan tjej står helt ensam. Ok, jag blir ihopparad med denna andra istället och den första tjejen hämtar sin kille så vi blir jämnt antal.

Och herregud säger jag bara. Det var den värsta sparringpartner jag någonsin har haft. Jag ville bara gråta och stundtals blev jag så frustrerad och arg att jag bara var jättetjurig. Min nya partner lade ingen uppmärksamhet whatsoever på instruktören när han hade genomgång. Hon var skitseg med att ta på och av sig handskarna. Även om hon var första person ut på varje övning, så var hon helt lost när vi sedan skulle byta och jag skulle vara den som hade slagen. Hon låtsades att förstå när hon i själva fallet var helt borta. Och det som gjorde mig mest arg var att hon inte gav ett enda skit. Jag bryr mig verkligen inte om hon inte innehar samma teknik, är ny eller inte är lika stark och stadig. Men själva fallet att jag visste att hon var skitstark och sedan inte ens ger mig något motstånd. That pisses me off. Så när vi var nere i magdödaren, när hon ska stå och knuffa ned mig tillbaka i olika höjder - vilket inte är ett dugg jobbigt för henne, så står hon bara där. Jag ville bara gråta, ta av mig handskarna och springa därifrån. Och sedan en skitstörig grej var att hon tog pauser lite när hon kände för det, baka undan vid de mest olämpliga situationerna, så att jag en gång kände hur det knäppte till i min axel/armbåge för jag var på väg med ett slag coh hon backade innan jag ens hann nudda mitsen. Nä, det var inte roligt alls. Och jag är fortfarande upprörd. Jag tror jag kommer storböla om jag blir ihopparad med henne nästa gång. För första gången i mitt liv har min träningsglädje blivit totalmejad.

Så nu vet ni detta. Sjukt svårt att förklara i ord om man inte befann sig på plats och var sådär taggad som jag var. Stor besvikelse. Det knasigaste är att jag känner mig som boven i dramat...