Camme

Nu är jag tillbaks i Sverige sedan förra veckan. Ursäkta för den dåliga uppdateringen från resan. Glömde liksom bort att blogga mitt i det stora äventyret. Lovar att jag ska skriva om de dagar jag missat när min tentaperiod är över. Jag måste erkänna att jag saknar Vietnam en hel del. Inte bara på grund av den stekheta solen och de vita stränderna. Atmosfären, maten och inte minst alla de människor jag fått lära känna har liksom fått en plats i mitt lilla hjärta. Det är obeskrivigt med endast ord sammanfatta denna fantastiska resa. Jag hade så roligt samtidigt som det ibland skar djupt i hjärtesjälen. Jag har sett fattiga små barn strosa runt i gatan och sett på mig med sina valpögon. Det gjorde ont i själen att se en liten pojke som hade en kropp lika stor som en 1-åring med ett huvud större än en vattenmelon. Hur mamman ställde ut honom som ett objekt för sin egen övelevnad. Jag rös i hela kroppen när jag fick höra hur unga tjejer måste göra för att få mat för dagen. Då bränner liksom tårarna bakom ögonlocken. Samtidigt fick jag uppleva de där vietnameserna som kämpat i motvind för sin rikedom. Som trots det gör fina saker för de som inte riktigt har det så gott ställt. Jag har träffat på barn som pratar flytande engelska, bara för att de vet att deras föräldrar sliter natt och dag för att de ska få en framtid. De tar tillvara på den möjligheten. Samtidigt har jag stött på de som inte riktigt bryr sig eller kämpar trots att de faktiskt fått möjligheten att studera. Då inser jag hur jäka bra vi har det här hemma. Hur stor bubbla vi egentligen lever i. Och hur egoistiska människor ibland kan vara.

Nu tickar klockan iväg alldeles för fort och studiepausen är över. Min reseberättelse får återkomma. Go natt kära ni